Den svenska supertrion måste lyckas
Så. Nu finns det inte så mycket mer att be för. Bara blunda och hoppa ...VM-klockan som räknar ner på Svenska Fotbollförbundets hemsida tickar bara fortare och fortare. Snart är klockan slagen för ännu en fotbollsfest av galaktiska dimensioner.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Om Henrik Larsson och, absolut viktigast, Fredrik Ljungberg spelar som vi hoppas, så går vi vidare från gruppen. Om Zlatan inte presterar som vi drömmer om, så kan det gå ändå.
Men.
Ska Sverige kunna passera ett Tyskland i en åttondelsfinal, eller ta sig fram till medaljmatcher, då måste hela trion spela sitt livs fotboll. Samtidigt som övriga i den svenska startelvan når sitt max. Omöjligt? Nej, men nästan.
Ibland kan det tyckas att trions betydelse för det svenska spelet överdrivs, men det går inte att överdriva Ljungbergs, Larssons och Ibrahimovic betydelse för Svensk landslagsfotboll.
Hur mycket Fredrik Ljungberg betyder visade han från matchminut 15 till 45 i VM-genrepet mot Chile i fredags.
Fredrik Ljungberg har tidigare haft en tendens att falla lätt och hoppas på allmosor i form av frisparkar från en välvillig domare, men Fredrik är så mycket mer nuförtiden.
Fredrik Ljungbergs 40-metersrusher är av högsta internationella klass, hans passningar precisa och hans spelförståelse och ledaregenskaper märkligt underskattade. Dessutom är det han som sätter upp tempot i det svenska anfallsspelet. Det märktes smärtsamt mycket under den andra halvleken i genrepet när Ljungberg hade lämnat.
I första halvlek visade han att han inte hämmas av sin onda fot, att han är en mästare i att också utstå smärta, och att han till stor del lägger grunden till allt meningsfullt som presteras framåt för svensk del.
Supertrion i Sverige borgar för en framgångsrik, modern form av fotboll.
När trion blixtrar till går det obegripligt fort från försvar till anfall.
Ett par gånger mot Chile ställde Sverige om från egen planhalva till målchans på under fem sekunder. Båda gångerna hann bollen passera alla tre i supertrion.
Som i den 17:e minuten när Ljungberg fick tag på bollen på egen planhalva, drog igång en vansinnesrush, och i farten prickade Larsson med en perfekt djupledsboll till vänster. Larsson hittade sedan Zlatan med ett tillslag, och Zlatan klackade, tyvärr väldigt nonchalant, bollen strax utanför.
I den 21:a minuten nästan samma sak. Larsson bröstade ned en långboll strax utanför straffområdet, Zlatan spelade fri Ljungberg i straffområdet innan bollen ens nuddat mark, och bara en fantastisk frilägesräddning av Claudio Bravo fredade Chiles mål.
Sekvenser som de ovan nämnda kommer att avgöra Sveriges VM-äventyr i Tyskland.
Lyckas trion ett antal gånger per match så kan det räcka långt.
Det spelar nämligen ingen roll hur väl motståndet kartlägger Sverige.
Motståndet kan radera ut den svenska supertrion i 89 minuter och 55 sekunder, men slappnar de av för bara fem sekunder så kan det vara kört.
Inför årets VM-turnering har det internationella Fotbollsförbundet Fifa tänkt till, och sett till att stjärnorna har fått en extra semestervecka. Förhoppningsvis är det tillräckligt för att ge de allra största chansen att återhämta sig tillräckligt för att bjuda på den show som vi alla längtar efter. För spelare som Fredrik Ljungberg har det varit ett enormt välkommet avbrott.
De senaste VM- och EM-turneringarna har bjudit på en hel del skrällar från så kallade blåbärsnationer, den grekiska EM-triumfen 2004 är naturligtvis det yttersta beviset för det.
De allra bästa spelarna i de allra största klubbarna har varit fullständigt sönderkörda när ligorna var färdigspelade, eftersom de också i många fall hade drygat ut seriespelet med många matcher i Champions League och nationella cuper.
Spelare som Zidane, Beckham och Figo har bara varit skuggor av sitt bästa jag när årets viktigaste matcher, för landslagens del, skulle till att avgöras.
En vecka låter kanske inte mycket, men förhoppningsvis så har det gett stjärnorna möjlighet att återhämta sig tillräckligt för att bjuda på den show som vi längtar efter.
På lördag får vi möjligheten att ta revansch för stolpskottet 2002, eller för Mellbergs straffmiss i kvartsfinalen mot Holland 2004.
Ända sedan Kapten Mellberg stum och slagen vandrade av Estadio Algarve, efter att Edwin van Der Saar hade räddat hans straff, Sveriges sjätte, så har det brunnit inom mig. Kravet på revansch, att få sudda ut den känsla av orättvisa som byggs upp efter att ha blivit utslagen först i en åttondelsfinal i Japan/Sydkorea via ett golden goal och sedan efter straffslagning i en EM-kvartsfinal, har växt sig starkare.
Om vi får igenom kravet på revansch? Tveksamt.
Vidare från gruppen går vi, men sedan blir varje steg vidare ett Mount Everest att bestiga. Steg som är möjliga att ta bara om den svenska supertrion levererar.