Det är bekvämt att vara student
Jag tänker revoltera mot det taffliga liv vi studenter tror oss leva, skriver Sara Pankowski
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I hörnet intill ytterdörren står dammsugare, mopp och trasor till allmän beskådan. Jag önskar att jag hade en skåpdörr att slå igen framför dem. Trasor förresten, det är gamla t-shirtar som inte ens Myrorna tackade ja till. Visserligen slipper jag sova på golvet, men min sovplats är knappast en spik vass nog att slå sprickor i klyschan om den stackars trångbodda studenten. Det är den klyschan jag tänker revoltera mot.
Frågan är hur, jag delar trots allt ynka tjugosju kvadrat med min pojkvän. Det blir tretton och en halv kvadrat per skalle, inte mycket till lekutrymme. På en dag hinner vår Ikea-soffa agera både plugghörna och matbord, för att framåt kvällen dras ut till säng. Ofta hittar man smulor från mellanmålsmackan bland lakanen. Hellre det än loppor, som någon sa. För än så länge är allt som det förväntas vara: att börja plugga är att nedgradera sig från föräldrahemmets diskmaskin, kanelbullar i frysen och bilskjutsar. Bor man inte trångt och opraktiskt som student har man det för skönt för sitt eget bästa. Man ska vara glad för att man har en bostad överhuvudtaget.
Jag har hört skräckhistorier om läkarstudenter för vilka sjukhuskulvertar blivit ett hem och veterinärstudenter som sovit sked med kossor. Varje termin lyckas någon bli inneboende hos en neurotisk konstnär som lagar kikärtscurry mitt i natten. För att inte tala om dem som tvingas flytta hem till päronen efter att ha blivit av med ett andrahandskontrakt.
Jag vill revoltera, för alldeles för ofta känns det som att vi tävlar i vem som har det värst. Att bo i korridor och klaga över tjejen bredvid som glömt sin städvecka scorar fler poäng än bostadsrätt med fransk balkong och badkar. Åtminstone om man vill vara en "riktig" student. Jag skulle kunna berätta om hur fantastiskt det är att bo centralt med utsikt över domkyrkotornen, men gör jag det? Nej, jag beklagar mig över min frysbox. Inte länge till.
Vad är en student utan sin fattigdom och sitt trånga boende? Om man inte låtsas att Acne-jeansen är från H&M kan man knappast räkna med farmors generositet när julklappspengarna delas ut. Erkänner man för mamma att femhundringen hon tryckte ner i ens ficka när man klagade över den dyra kurslitteraturen i själva verket behövdes för att bekosta ens passion för dyra hudvårdsprodukter lär man inte mötas av förståelse.
Istället talar vi om allt det andra, som silverfiskarna i badrummet. Silverfiskar ger cred. Vi tjatar om "tre för tio"-nudlarna, men här säger jag stopp och börjar revoltera. Jag har ärligt talat inte sett en enda student käka nudlar till middag. Någonsin.
Varför är det inte okej att som student ha det bekvämt? Det verkar finnas en regel för hur vi ska leva och bo för att vår omgivning ska unna oss lyxen att vara studenter. Vi ska ha det kärvt och klaga. Farmor ska tycka synd om oss. Nu bryter jag mot det och erkänner: Att vara student är bekvämt. Visst, jag äter inte gourmetmat varje dag, men jag äter åtminstone lax oftare än nudlar. En middag med vin kan jag få under hundralappen. Känner jag för att gå ut en fredagskväll kan jag välja nation och slippa trängas i baren med urringade sjuttonåringar som plankat sig in på Birger Jarl. Visst, jag trängs i ett litet rum. Vänta nu, jag trängs med världens underbaraste kille - det är inte synd om mig! Jag tror att jag någonstans mellan frysbox och trasor glömde tillägga att vi har två datorer, tv och mikro. Från och med nu tänker jag inte låtsas motsatsen, åtminstone fram tills julklappspengarna ska delas ut.