På Slussens tunnelbanestation, i entréhallen vid Södermalms torg, tog jag farväl av min kompis och sprang till biljettluckan. Det var sent en fredagkväll och jag var på väg mot sista tåget hem till Uppsala, som vanligt utan någon tidsmarginal. SL-remsan var borta och desperat rev jag upp en hel näve med kvitton ur plånboken. Där var biljetten.
Pustandes damp jag ned på ett säte på tunnelbanan, fortfarande med kvittobunten som en blombukett i handen. Vagnen var full av fulla ungdomar ute i krogsvängen. ”Kvittomannen”, sa killen som satt mitt emot mig med ett vänligt skratt.
Jag var faktiskt Kvittomannen. I januari 2012 fick jag idén att jag skulle spara alla kvitton jag fick när jag köpte alkohol -- på krogen, Systembolaget, Ica, var som helst. Och när året gått skulle jag räkna ut hur mycket pengar som hade gått åt och offentliggöra resultatet.
Man känner sig inte jätteglidig när man samlar kvitton på krogen.
Bartendern lägger oftast papperna på disken, eller frågar om man vill ha kvittot. Men när man måste säga ”Eh, jag kan ta kvittot” så känner man sig som en spion från Skatteverket som dricker Gin & Tonic som täckmantel. ”Jodå, jag ska ragga som en galning, spy i en rännsten och bli utskälld av en snut, men jag måste bokföra det här...”
För att inte plånboken skulle explodera (och SL-remsorna drunkna) fick jag ofta tömma sedelfacket och sortera. En kasthög, en sparhög och en särskild alkoholhög. Och när året hade gått kunde jag täcka hela vardagsrumsmattan med spritkvitton. Och resultatet skulle ut på Facebook. Folk kommer tycka att jag är en suput, tänkte jag. Tänk om någon potentiell arbetsgivare ser det här. Förhoppningsvis fokuserar de på mina bokföringstalanger.
Men ingen verkar ha blivit förfärad. ”Ganska överkomligt ändå”, kommenterade någon. Flera kompisar berättade att de lägger mer pengar på alkohol än vad jag gör. Men jag har ett senkommet nyårslöfte för 2013: Jag ska dricka för mindre än 12 000 kronor.