Min farfar var en riktig samlare och uppfinnare. Nästan lite som Jan Lööfs Skrotnisse. Och när han dog fanns det mängder av saker att ta hand om i huset på Kungsängsgatan. Allt som var "bra att ha" hade han sparat – ända ner till utplattade gamla Gevaliaburkar från 50-talet, för metallens skull.
Min mormor var också en extrem samlare. Hon fyllde ett helt rum i sin källare med gamla skolbänkar. Det är oklart vad hon skulle ha dem till. När vi städade ut hennes och morfars hus fyllde vi en container stor som en barack, från topp till tå med prylar.
Jag antar att det var en naturlig sak för dem som växte upp under världskrig, 30-talsdepression och ransoneringar att spara på allt, innan slit-och-släng-trenden kom.
Min mor blev också lite av en samlare, medan pappa gör mer uppror mot sina förfäders materialism. Det tog ett helt år innan han satte sin fot i Uppsalas nybyggda Ikea-varuhus, och när han till slut gjorde det så skyndade han till kassan, köpte bara en dörrmatta och skröt om hur lite han varit där. Jag har en kusin som är ännu mer extrem: han säger att han alltid kan flytta till en ny lägenhet på en timme med en Volvo 940.
Själv känner jag en sorts hatkärlek till alla gamla grejer. Det ger alltid en känsla av befrielse att hiva en kasse gamla böcker eller kläder. Och jag tänker att en vacker dag ska jag också bli som min kusin. Mitt hem ska vara där jag lägger min hatt. Sedan hittar jag något nytt roligt på eBay och hamnar ännu längre från målet.
Min släkt har i alla fall gjort mig en stor tjänst: Jag har inte behövt köpa en massa saker till lägenheten. Mitt hem är fullt av ärvda prylar och ser inte ut som i Ikea-katalogen. Och jag tycker på sätt och vis att farfar och mormor gjorde rätt. Det var de som var klimatsmarta när de tog till vara på allt och levde såsom moderna miljömedvetna människor vill att vi ska leva. Frågan är om vi någonsin kommer kunna göra det igen, utan att drunkna i skräp.
Under tiden pågår striden mot prylarna – i lägenheten och inom mig.