Det jämnar alltid ut sig
KRÖNIKA. Jag hade fyra kronor på kontot och sextio kronor i kontanter när en vän föreslog att vi skulle gå ut ett stort gäng och äta middag. Gud vad trevligt, tänkte jag och tittade ner i min ekande tomma portmonnä, men jag hoppar nog över det.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
- Vi delar jämnt va, sa killen bredvid mig som ätit oxfilécarpaccio, honungsflamberade lammracks och vanillafudge creme brûlée, kaffe och en flaska vin på det.
- Ja, det blir så krångligt att dela på så många, sa hans sambo som ätit gösen med vårens primörer.
- Det jämnar ut sig, sa hennes bror. Ja, för dem ja. Jag som aldrig hade sett dem förut och aldrig skulle se dem igen var mer tveksam hur det skulle bli med det där utjämnandet.
Suck. För första gången någonsin svarade jag kredit när servitrisen frågade och jag gick hem med 396 kronor minus på kontot. Jag kunde ha protesterat lite lamt, men det tog emot. Jag vägrar vara den snåla, djävliga typen. Jag hatar snåla, djävliga typer. Däremot är jag vän av den typiskt svenska inställningen att rätt ska vara rätt.
Jag lever också efter mottot "Det jämnar ut sig", men jag har förstått att vissa garderar sig mot att vara den som betalar för mycket. Det finns folk som sätter i system att alltid beställa det dyraste på menyn när man är ute och äter för att sedan se till att man delar notan rakt av. Det känns osympatiskt tycker jag. "Det jämnar ut sig" går ju ut på att man ibland betalar mer, ibland betalar mindre - inte att man alltid betalar mindre. Poängen är väl inte att man ska gå plus på bekostnad av sina vänner när man har en trevlig kväll? Och man beställer väl det man är sugen på, vem säger att dyrt är gott? (De har missförstått, det är gratis som är gott, men alltid är det väl någon som måste betala även för det som är gratis? Och varför då ens vänner?)
För säkerhets skull bokförde vi alla utgifter när jag var på en femveckors-roadtrip i Europa med två vänner för några år sedan. Vi betalade gemensamma utgifter som bensin, hotell och middagar ungefär var tredje gång och skrev upp allt över tjugo spänn, och när vi kom hem till Sverige igen samlades vi för att göra bokslut och reda ut vad vi var skyldiga varandra. Det visade sig att jag var skyldig Kalle en euro, sedan var vi kvitt. Det är mitt bästa bevis på "Det jämnar ut sig"-devisen.
Det finns en hårfin gräns mellan att vara ekonomiskt förnuftig och plain snål. Man vill inte vara dumsnål och inte pank heller, man vill inte bli tagen för given som hon som alltid fixar och man vill inte att folk ska bli förvånade om man "för en gångs skull" köper med sig vin till allihop. Skräckexemplet är en vän vars före detta flickväns mamma brukades skriva upp vad han ätit hemma hos dem. Det var under gymnasiet och i slutet av varje månad fick han en lista på hur många skinkskivor och glas mjölk han satt i sig och exakt hur mycket han borde tillföra till hushållskassan. Hur mycket hon fick äta - helt gratis - hemma hos honom förtäljer inte historien. Man kan bara anta att det jämnade ut sig.