Ni vet precis vem jag talar om. Ni har sett honom. Det kanske till och med handlar om din bästa vän. Det kanske är du.
De dyker upp ungefär samtidigt som de yngsta barnen börjar snubbla runt i dikesrenen och leta tussilago. Och de stannar envetet kvar och firar högsäsong under mars och april för att sedan långsamt sjunka in i massan när sommaren börjar på riktigt.
När jag var yngre fyllde de mig med någon slags avsky. Antagligen mest för att jag inte förstod varför de så förtvivlat gärna ville byta ut sina byxor mot shorts redan i slutet av februari. Varför det inte räckte med att brett leende slå upp dörren till sin arbetsplats, sin skola eller sitt hem och strålande försöka matcha den nymornade solen och skrika ”Det är vår!” Jag menar; om det är irritation man är ute efter så räcker det mer än väl att vråla ut en omotiverad optimism som bara kan tjäna som misslyckad avledningsmanöver för en svårartad och (gissningsvis) latent depression. Att manifestera en fåfäng längtan efter en värme, som inte kommer att infinna sig på flera månader, genom att förse sina vader och smalben med frostbruten gåshud och lätta köldskador framstod som alldeles obegripligt.
De första åren i Uppsala trodde jag att kortbyxorna hörde ihop med universitetet. Att det handlade om något studentikost och ett per definition ganska frånstötande gruppbeteende. Jag satte likhetstecken mellan de benlösa och det där guldskimrande diset av kroppslig lättnad som penetrerar varje por på den som vandrar genom Uppsala den sista april. Men det handlar bara om två fenomen som når sin kulmen samma dag.
Shortsen är något annat. Något allmänmänskligt, ungefär som ett tvångsmässigt intag av rosévin och/eller fickljummen folköl och lyssna på trivselrock som du innerst inne vet att du borde ha mognat ifrån.
Jag kände avsky. Nu känner jag inte så mycket längre. Men jag anar en tendens. Jag kisar plötsligt mycket och gärna i solsken och kommer ofta på mig själv med att försöka förmedla något glatt om värmen som egentligen inte är värme. Och jag litar inte på mig själv med en sax i händerna. Förändring är ett lustigt ting.
Jag har antingen blommat upp eller blommat ut. Jag vill nog inte veta vilket.