"Det kunde lika gärna ha varit i Östervåla eller Gimo"
KRÖNIKA. NHL kom till Sverige, allt var så stort och mäktigt och två spelare fick ta hand om huvudrollerna.Den ene var kanadensare. Det var inte Sidney Crosby.Den andre var svensk. Det var inte Daniel Alfredsson.
Henrik Söderlund
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Crosby fick jubla mest efter matchen för segern i förlängningen, men mötet mellan de båda kaptenerna blev oavgjort efter vad de presterade på isen. Crosby fick visserligen en assistpoäng i matchen medan "Alfie" nollade, men å andra sidan var "Sid the kid" närmast osynlig under stora delar av matchen.
Planens näst minste spelare, Tyler Kennedy, var dock, trots sin litenhet, långtifrån osynlig. Han behövde bara 40 sekunder på sig att öppna målskyttet i den första perioden på ett skott som Martin Gerber i Ottawamålet släppte alldeles för lättvindigt vid stolpen. Samme Kennedy var den som sköt segern till pingvinerna med endast 25 sekunder kvar att spela av förlängningen.
Att allt kom att avgöras i sudden kändes så där välregisserat som bara amerikaner kan få till det. Och vem var inte den store svensken den här kvällen? Jo, Sudden i egen hög person. När Mats Sundin klev in på den utrullade mattan för att göra det symboliska första nedsläppet i hans egen hemstad fick han en stående ovation som förde tankarna till en annan svensk med Toronto Maple Leafs i sitt hjärta och skickade ut knottror stora som hagel på armarna.
Alfredsson kände till att Sudden skulle dyka upp och sade efteråt att den gode Sundin var värd all uppmärksamhet, men jag undrar om det inte kändes lite småtrist att bli tvåa i "svenskligan" trots att han på förhand inte hade någon konkurrens.
Hockeyn var huvudnumret men jag hade förväntat en del övrigt också av den här kvällen. Som till exempel att introt när spelarna gjorde entré på Globens is skulle vara så mycket mäktigare, häftigare och storslagnare än vad som någonsin varit fallet i en svensk hockeyarena. Men vad hände? Ja, vad var det som hände? Tyvärr ingenting.
Spelarna gled ut till i isen klappande pojklagsspelare klädda i Djurgårdströjor och det kunde lika gärna ha varit i Östervåla eller Gimo kändes det som. Felpassen (som efteråt skyldes på isen av spelarna), främst i den första perioden, var betydligt fler än i en genomsnittlig Almtunamatch och när jag dessutom stötte ihop med Hasse Baumann på läktaren kändes den stora långväga NHL-apparaten som vilken hockeytillställning som helst i Gränbyhallen.
En stund senare kändes den vanliga svenska modellen som en vinstlott i jämförelse med den läktarcoach ("alright Globen make some nooooiiiiise") som fick allt större utrymme, de snöskottande pausfåglarna och lejonmaskoten och så vidare.
Men en NHL-ingrediens saknade jag faktiskt - den klassiska orgelmusiken som det bjöds väldigt sparsmakat på. Men de måste väl förnya sig även i NHL antar jag. Å andra sidan dundrade Opus Life is life ut hur högtalarna oftare än i Gavlerinken på 80-talet så jag vet inte.
Till sist: Köpte svenskarna konceptet med NHL?
De köpte i alla fall matchtröjorna.