"Drömjobbet existerar inte"
En väl genomförd löneförhandling är ingenting värd om inte min granne samtidigt lyckas sämre med sin. Och även om vi lyckas bättre än grannen så vänjer vi oss snabbt vid våra nya levnadsstandard och förskjuter gränsen för vad som är tillräckligt, skriver Björn Berglund.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är framför allt via brevinkastet dom tar sig in: artiklarna som avslöjar rekryterarnas hemliga knep, ?get that job?-bilagorna till den vanliga studentblaskan och gratispocketarna som lovar kontakter med drömjobb hos minst sextio arbetsgivare. Jag är övertygad om att det har att göra med att jag läser sista terminen på programmet och bara har exjobbet kvar i höst, men för varje ?push your career to the next level? jag hör, blir jag alltmer säker på att drömjobbet inte existerar. På vilket karriärsteg upphör det att finnas en ny nästa nivå?
Aldrig, menar den brittiske ekonomen Richard Layard, vars föreläsningsserie om ?lyckans ekonomi? är det bästa jag läst under hela våren. Hans största poänger är följande:
1). Opinionsundersökningar visar att västlänningar i genomsnitt inte blivit det minsta lyckligare under de femtio senaste åren. De har blivit rikare, de arbetar mindre, de har längre semestrar, de reser mer och de lever både längre och hälsosammare. MEN, de upplever inte sig själva som lyckligare.
2). En ökning av den genomsnittliga årsinkomsten har bara positiv inverkan på hur lyckliga folk upplever sig vara i samhällen med en genomsnittlig årsinkomst under 105000 kr/år. Om målsättningen är att samhällets medborgare ska vara lyckliga, är alltså strävan mot ökad inkomst efter en viss gräns inte vägen till framgång.
Layards argument grundas i att lycka, tvärtemot vad en ekonom skulle säga till en, beror av relativ och inte faktisk inkomst. Vad jag tjänar spelar bara roll jämfört med vad min granne tjänar, summan som sådan är mindre betydelsefull. Detta har bevisats med följande undersökning där prisnivån förutsätts vara densamma i båda fallen:
Om folk får välja mellan att
1). Tjäna 50.000 i ett samhälle där andra tjänar 10.000 och
2). att tjäna 100.000 i ett samhälle där andra tjänar 250.000
så väljer de det förra. Hälften så mycket är att föredra så länge som det relativt är mer. Jag tror till och med att Tommy Nilsson får svårt att tro på människan efter att ha läst sådana resultat.
En väl genomförd löneförhandling är ingenting värd om inte min granne samtidigt lyckas sämre med sin. Och även om vi lyckas bättre än grannen så vänjer vi oss snabbt vid våra nya levnadsstandard och förskjuter gränsen för vad är tillräckligt för vår idé om ?det goda livet?. Att vi ständigt och jämt uppmuntras till detta går långt ovanför mitt huvud. Att det skrivs så förhållandevis lite om det, är precis lika ofattbart.
Den ekonomiska sträva uppåt framåt finns det efter en läsning av Layard ingen samhällelig anledning till, istället bör kompassriktningen ställas om och måttstocken bytas ut. Individens självförverkligande har en kollektiv baksida. Eller som jag tror att det var Kafka som sa: ?Lycka är att veta vad lycka är, men att inte sträva för att uppnå den?. Något ditåt var det. Vad säger ni, vad tro ni om allt det här?
Månadens lista får helt enkelt bli de tre föreläsningar om "happiness economy" som Richard Layard gav vid London School of Economics 2003. Kalla mig naiv, men jag tycker verkligen att de borde vara obligatorisk introduktionsläsning på samtliga program vid Uppsala Universitet.
1.) "What is happiness? Are we getting happier?" http://cep.lse.ac.uk/events/lectures/layard/RL030303.pdf
2.) "Income and happiness: rethinking economic policy"
http://cep.lse.ac.uk/events/lectures/layard/RL040303.pdf
3.) "How can we make a happier society?"
http://cep.lse.ac.uk/events/lectures/layard/RL050303.pdf