Drömkvarten kan bli en mardröm
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För det första. SÅ bra är inte Tre Kronor så att man måste lägga sig för att lyckas förlora mot Slovakien. Tvärtom. Som lagen har börjat den här turneringen så kändes Slovakien som solklara favoriter på förhand.
För det andra. Alla matcher är inte lika viktiga. En oviktig gruppspelsmatch dagen före en kvartsfinal är naturligtvis inte lika viktig som kvartsfinalen. Att vinna till varje pris, att kräva att Tre Kronor ska tömma sig totalt för att besegra Slovakien, är ju naturligtvis bara nonsens.
Dessutom. Alla förberedelser har varit High Chaparall ändå, så om man inte går för fullt i sista gruppspelsmatchen, dagen innan kvartsfinal, gör förmodligen varken till eller från.
För det tredje. Om det var en läggmatch så måste Bengt-Åke ha glömt bort att informera Tellqvist. Vilken match av Torontomålvakten!
Schweiz i kvartsfinal kan tyckas som en dröm, men drömmotstånd har den benägenheten att bli mardrömsmotstånd så fort man har slappnat av och konstaterat just det. Jag vet det. Ni vet det. De som vet det allra bäst är alla de i Tre Kronor som var med för fyra år sedan.
Jag tror att landslagsledningen och spelarna har mörkat en hel massa saker, och jag är övertygad om att vi kommer att få se ett helt annat Tre Kronor på isen än mot Slovakien.
På onsdag kväll får vi se ett Tre Kronor med en helt annan hastighet i skridskoåkningen, ett Tre Kronor med en helt annan intensitet i tacklingspelet, och ett Tre Kronor med ett större hjärta än tidigare under turneringen.
Jag tror på en OS-final för Tre Kronor.
Jag tror att Sverige besegrar Schweiz ganska enkelt, och då får vi möta antingen Slovakien eller Tjeckien i en semifinal, ett motstånd som är mycket mer aptitligt än lag som Finland, Tjeckien eller Kanada. Men det är Schweiz först.
De svenska skidskytteherrarna har slitigt som djur under trollkarl Pichlers ledning sedan OS i Salt Lake City för fyra år sedan.
Mil efter mil i spåren med en galen tysk som skriker "schnell, schnell" i örat, kilo efter kilo tomhylsor har de lämnat efter sig på skjutvallen.
Och så missar man medalj med ett par centimeter. Tidsmässigt helt lika, men några centimeter bakom Frankrike.
Hur tränar man så att man är en tiondel snabbare?
Hur lägger man upp träningen, över fyra år, för att gå i mål på 1.22.35,0 istället för 1.22.35, 1?
Fan vet. Det känns bara så typiskt, att det är just Sverige som kan missa medalj när man till och med får samma tid som medaljören. Det känns som om svenska idrottare ständigt utvecklar konsten att missa pallen, frågan är om vi inte har nått någon slags perfektion i det gebitet nu?