Drömmar är till för att krossas
Som pensionär kommer jag att se tillbaka på mitt liv och undra var drömmarna tog vägen, skriver Sara Pankowski. Hon vill veta varför man som ung inte tror på sig själv.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu är jag student och förväntas drömma om karriären. Varje gång kurslitteraturen känns som tegelsten borde jag vända blicken mot fönstret, höra stegrande musik i bakgrunden och tänka att nu jävlar fixar jag den här tentan. Sedan följer en snabbspolad sekvens av ihärdigt pluggande som blir till framgångsrik examen innan sluttexterna rullar över bioduken. Jag borde fantisera om barn, fräsch vindsvåning, bil och semesterresor till Italien. Det är vad man ska drömma om, men jag tänker steget längre. Mina fantasier går hela vägen till pensionen och då menar jag inte APS och Allsång på Skansen. För mig står pensionen för en tid då man tar igen de drömmar man aldrig gjorde något av, såväl tioåringens som studentens. Tiden då man inser vad som verkligen betyder något och tänker att herregud, vad mycket jag aldrig gjorde.
Jag brukar fundera över vad jag kommer att veta då som jag inte vet nu. Precis som jag idag vet att den stora barnaskaran i den fina villan som jag önskade mig som tioåring inte går ihop med mina aktuella levnadsvanor. Kommer jag att ångra mitt val av utbildning? Önska att jag hade gjort en "finna mig själv"-resa till Asien efter gymnasiet? Tycka att jag var naiv, att jag lät känslan styra över förnuftet, att jag inte uppskattade mina föräldrar? För varje val jag gör väljer jag bort ett annat. Idag tar vi fler beslut än någonsin. Läsa en rolig kurs eller en nyttig? Ta sabbatstermin eller inte? Spendera pengarna man tjänat i sommar på nöjen eller spara dem? Euroshoppers billiga tonfiskkonserv som smakar kattmat eller Icas dyra som smakar tonfisk? Självklart kommer det att gå fel någonstans på vägen. Frågan är bara, vad kommer jag att ångra? Har jag tur kan jag förhindra en flopp i förväg.
Det sägs att man inte brukar ångra det man har gjort, utan det man aldrig gjorde. Jag frågar mina vänner, vad skulle de ha gjort annorlunda? En tjej ångrar att hon inte satsade på att lära sig fler språk ordentligt. Nu har hon varken tid eller studiemedel att göra det. En kille önskar att han hade läst en annan utbildning. Nu är det för sent. Såhär i efterhand tycker en tjej som började plugga direkt efter gymnasiet att hon borde ha börjat med att resa. Jag får höra saker som "surfat i Kalifornien", "vågat satsa på det jag egentligen brinner för", "tagit för mig mer". Stämmer inte det in på oss alla? Folk som erkänner att de inte flörtar med personen de egentligen tänder på utan istället väljer någon som passar deras egen "nivå". Som pluggar smart istället för roligt. Som inte kan bära trendiga och vågade kläder för att de skulle se "fåniga" ut i dem.
Hur många gånger har jag inte hört äldre kvinnor, både på vita duken och i verkligheten, önska att de som unga hade trott på sig själva. Jag är ung och önskar redan detsamma. Vad hände med det härliga självförtroende jag hade som tioåring? Uppenbarligen är det ödesdigert att bli vuxen i ett samhälle där bra inte är gott nog. Idag lever vi efter mottot att allting kan bli bättre. Inte tillräckligt snygg. Inte tillräckligt smal. Inte tillräckligt fina kontakter. Inte tillräckligt duktig, unik, begåvad. Hade jag bara varit så tillräcklig som mitt tioåriga jag räknade med, hade jag också vågat satsa på mina filmstjärnedrömmar, tagit för mig, flörtat och sökt de roligaste jobben. Vem har inte tänkt så? Jag behöver inte bli pensionär för att inse att det som dödar mina drömmar är jag själv. Kanhända är drömmar till för att inte tas på allvar. Samtidigt talas det om att klyschan stämmer, att allting är möjligt. Bara man tror på sig själv. Bara man vågar. Så varför inte? Jag har ingen aning. Det enda jag vet är att när jag fyller 30 år kommer jag att krossa ett barns förväntningar.