Efter att min mamma dött och pappa blivit ensamstående så nämnde han vid ett tillfälle att det nu gick åt mer tid till att laga mat och ta hand om hushållet eftersom han var tvungen att göra allt själv. Inte för att han slapp det när mamma levde – mina föräldrar var beundransvärt jämställda och det enda hushållsarbete som min far sällan tog hand om var tvätten (morsan brukade i gengäld inte dammsuga så ofta). Men plötsligt insåg jag att det var precis likadant för mig, som bor ensam i en lägenhet.
Jag hade knappt reflekterat över att om jag delade tillvaron med någon så skulle jag i princip bara behöva städa och göra massa tråkiga saker hälften så mycket. Nu kan jag inte gå ut med soporna utan att känna mig extra mycket singel.
Och ibland tänker jag på hur löjligt det på sätt och vis är att ha en lägenhet i Tuna backar helt för sig själv. Min ålder och samhälles normer säger förstås att jag ska flytta ihop med någon genast. Gå ut med soporna 50 procent av gångerna. Men en del av mig vill vända på allt, hyra ut lägenheten, skita i samhällets förväntningar och flytta in i ett kollektiv à la gröna vågen på 70-talet. Gå ut med soporna bara var tionde gång och äntligen bli mindre materialistisk. Och träffa olika människor varje dag utan att behöva cykla tvärs över hela Uppsala genom minusgrader och snödrivor.
Men jag orkar inte, vågar inte, vill inte. Det är för bekvämt att bo i en egen lägenhet och för ekonomiskt gynnsamt att ha bostadsrätt för att jag ska vända upp och ned på allt. Och när vårsolen skiner över Ungdomens stad och även stadgade människor flyttar ut i friska luften med en öl i handen så blir allt lite roligare för oss singlar. Ända tills novembermörkret sveper sig runt mitt vardagsrum och drömmen börjar vakna igen, om att inte gå ut med soporna 100 procent av gångerna.