För inte så länge sedan kläckte jag ur mig att hela mitt liv beskrivs av Magnus Ugglas tredje platta, alltså den som heter Vad ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt, från 1977. Genast ångrade jag mig, eftersom plattan är mer än lovligt ungdomlig, för att inte säga fullständigt omogen, med textrader som ”hela gänget är nere på stan och vi svinar”, ”att ragga brudar har för oss blivit en sport” och ”jag skiter i morsan och jag skiter i farsan”.
Men faktum kvarstår – Ulf Lundell, Håkan Hellström, Nationalteatern och Latin Kings får ursäkta – den som lyckas pricka in störst andel av Sveriges befolkning i sina låtar är Magnus Uggla. Kändisar och Stureplansbrackor ska inte inbilla sig att de kommer undan. Jag kan varmt rekommendera en återupptäckt av den gamla dängan ”Jag mår illa” för den som vill bli påmind om att 00-talet hittills varit en modern variant av det champagneblöta schlageråttiotalet.
Är du svensk så är du en Magnus Uggla-låt. På hans senaste platta, Innan filmen tagit slut ..., får man höra var Uggla själv befinner sig i sitt liv. ”Flyttat hemifrån, skaffat tjej och körkort. Bil och bostadslån, allt det har jag gjort ... Ett stillsamt liv med ungar och fru, är det så här det ska vara nu? Aldrig några äventyr, det är bara vardagen som styr.” Är det inte underbart att karln får sin 30-årskris vid 57 års ålder? ”Det är trevligt att spela plump på någon kompis farstukvist, men fy fan så jävla trist. Jag har fortfarande drivet, jag vill leva livet, inte som mitt gamla gäng, samla vuxenpoäng.”
Jag finns inte i *den* plattan i alla fall, intalar jag mig då. Jag lyckas aldrig somna innan filmen tagit slut. Jag har varit kär så många gånger, men det har aldrig gått i lås. Jag föddes av Bowie, Mott och Bolan. Så kan jag lika gärna glida in på ett diskotek, in i dimman och färdig för lek. De e bråttom nu, ge järnet nu, tiden går så djävla fort, å sen e det slut, ja sen e det verkligen slut.