Jag har under loppet av en dag kommit på två stora sanningar om mig själv:
Sanning 1: Jag har lätt för att kasta bort saker, men jag har svårt för att kasta bort ord.
I min bokhylla har jag sex proppfulla mappar där det på ryggen står NOSTALGI. Där inne trängs gamla skoluppsatser, ett par vykort från min farfar, dödsannonser från gamla släktingar, min första bankbok, sånger som jag har skrivit till diverse bröllop, särskilt roliga julkort, humoristiska fax från humoristiska vänner, ett vänligt ord som någon skrivit på ett kort till en blomsterkvast, någon särdeles festlig önskelista som något barn har skrivit inför en födelsedag, Ingemar Stenmarks autograf, etc, etc, etc…
Jag är inte riktigt säker på vad jag har tänkt att detta hamstrande ska ge mig, men troligen tror jag väl att jag kommer att gå igenom alltihop någon gång. Och då inbillar jag mig att jag kommer att vara glad över att jag har sparat det. Kanske har jag något slags förhoppning om att livet ska kunna gå i cirkel. Att Ingemar Stenmarks autograf ska kunna göra mig glad en gång till, precis som när jag fick den 1979.
Prylar kasserar jag dock med glädje. Utan sentimentalitet kastar jag fula bord som någon familjemedlem byggt i slöjden, teaterrekvisita och flirtkuletomtar som barnen gjort på dagis.
Men orden vill jag spara.
Jag rycker på måfå en liten pappersbunt ur en av mapparna. Det är en avskrift av min sjukjournal från Sollefteå sjukhus. Jag slog mig jämt när jag var barn. Det är brutna nyckelben vid fall från bord, hjärnskakning vid fall från hängmatta, snowracerbroms som rev upp ett sår i skenbenet som fick sys med 13 stygn, trädgårdsgrep i foten vid försök att bli tyngdlyftare…
Och vid läsandet av detta slår mig dagens andra sanning:
Sanning 2: Jag har slagit mig väldigt mycket i mitt liv. Men jag har dock aldrig slagit någon annan.
Jag har aldrig varit i slagsmål. (Jag har alltid varit alldeles för feg för det och kvickt pinnat iväg när det börjat osa hett.) Och framför allt har jag aldrig slagit ett barn eller en kvinna. Och det är förhoppningsvis en historik jag delar med de allra flesta män. Men som vi vet tyvärr inte med alla.
Och med glädje krokar jag arm med alla karlar som säger att det nu får vara nog! Och OBS: Vi krokar inte arm för att på minsta vis höja oss själva. Vi gör det med ett enda syfte: Att bidra till att mäns våld mot kvinnor minskar.
Nu ska jag skriva ut det här kåseriet och lägga det i nostalgimappen. Det blir grejer det att hitta om 20 år!