Edsbyn är så förskräckande mycket bättre än resten av Bandysverige
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi ska inte ens prata om hur det känns efter fem raka finalförluster. Inte ens Lars Norén skulle kunna skriva ett så svart och mörkt stycke. Det är diaboliskt grymt.
Den här gången kändes det definitivt ödesbestämt. Hammarby skulle bara inte vinna. Det händer inte att man får fyra mål bortdömda. Det finns inte. Möjligen ett avvinkat mål, max två.
Inte fyra. Inte i en SM-final.
Visst, ett par av målen var kanske tveksamt bortdömda av domare Thomas Nordin, men även om Hammarby fått de målen med sig så hade det inte spelat någon roll för utgången av matchen.
Edsbyn var odiskutabelt bättre än Hammarby. Och visst är Hammarby det lag i Sverige som just nu är närmast att ta upp kampen om bandytronen med Edsbyn, men Hammarby är egentligen inte nära. Edsbyn är så förskräckande mycket bättre än resten av bandy-Sverige. Det är endast tack vare att finalen avgörs i en enda match som frågan om var guldet ska hamna lever. I en finalserie hade Hammarby eller vilket annat motstånd som helst varit totalt chanslöst.
Hemligheten bakom Edsbyns framgång är att det inte finns någon hemligthet. Det är en hänsynslös, brinnande vilja att vilja bli bäst som ligger bakom, och med den viljan så har också den nödvändiga lusten att lägga ned mest arbete av alla, både bland spelare, ledare och förening, infunnit sig.
För fem, sex år sedan låg Sirius och Edsbyn på samma nivå och kämpade om samma positioner. Det kan man väl inte direkt säga att de gör i dag, även om de faktsiskt spelar i samma serie.
Det är inga fantastiska spelarförvärv som har gjort att Edsbyn har stegat ifrån Sirius. En stor del är viljan och hängivenheten, och föreningens kompetens att kunna bädda för laget i form av nödvändiga förutsättningar.
Då, för fem-sex år sedan, bestod stommen i Edsbyn av spelare som Svensson, Välitalo, "Kuben" Olsson, "Palle" Rönnkvist, Liw och framtidsmännen Hellmyrs och Edling.
Det är i stort sett samma spelare i dag.
Se och lär av Edsbyn, inspireras. Kan det gå i en by där det bor 5 000 invånare, så måste det väl ändå gå i en stad med nästan 200 000 invånare?
Att gå in i Hammarbys omklädningsrum efter en finalförlust är ingen rolig uppgift för en journalist. Fråga mig. Jag har gjort det fem gånger nu. Men den här gången var det lättare. Det var som om Hammarbyspelarna bara kunde skratta åt eländet, tårarna har sinat efter de fyra första förlusterna.
Uppsalastammade Göran Rosendahl spelade sin sista bandymatch på elitnivå i finalen. Men han öppnade upp för Sirius. Oldboy´s, alltså. Andreas Eskhult medgav till slut att, visst, det kunde bli Sirius i framtiden. Men då får klubben först byta hemmaarena till Gränbyfältet, för på Studenternas orkar han inte spela mer. Det gör för ont.
Galghumorn firade stora triumfer i Bajens omklädningsrum.
TILL SIST: Årets final kommer jag inte att komma ihåg som en av de mest välspelade eller spelmässigt mest underhållande finalerna. Jag kommer inte heller att komma ihåg den för gemytet på läktarna. Tvärtom.
Packet i Hammarbyklacken som vräkte in bengaler på planen är lågpannade puckon som inte har på en idrottsplats att göra. Jag vet att polisen hade bra kontroll på dem, både handgripligen och med videokamera, och jag hoppas vid gud att jag aldrig mer får se dem på Studenternas. Det är sådana attacker på festen som riskerar att skrämma bort "vanligt" folk, och som i slutänden kan rasera en så brett förankrad folklig instutition som SM-finalen på Studenternas.