Efter gapskrattet började jag böla
Typiskt oss studenter att inte orka bry oss förrän vi själva drabbas, suckar Zhinous Nowrouzi som nu startar en namninsamling mot sjuka omtentaregler.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Under första årets studier på apotekarprogrammet tog jag för givet att ha möjligheten att skriva omtenta en månad efter den ordinarie. Vad skönt, tänkte jag för mig själv innan jag satte mig ned på min bestämda plats i Magistern. "Om jag kuggar kan jag alltid skriva omtenta om fyra veckor ..." var min och många andras uppmuntrande tanke.
Men när jag och mina vänner efter sommarens varma dagar återvände hade saker och ting förändrats. Omtentor fick nu enbart skrivas under omtentaperioder som äger rum en gång per termin, surrades det om i BMC:s långa korridorer. Jag uttrycker mig som en nära vän brukar göra: "Drivning!". Och det borde det vara, ett skämt alltså.
Det värsta är att jag och alla andra farmaceuter faktiskt hade en möjlighet att förhindra denna - ursäkta mitt ordval - idiotiska ändring i systemet. Ett system som har bidragit till en oförklarlig ångest som fick mitt gapskratt - fem dagar innan den gångna tentan - att förvandlas till bölande. Alla berörda studenter uppmanades via studentmejlen att tycka till. Men få gjorde det.
I dag är det två dagar kvar till min nästa tenta och jag bär på samma ångest som sist. Skillnaden är att jag nu planerar att göra något åt saken. Komiskt, inte sant? Att man aldrig väljer att engagera sig förrän man själv är den utsatte.
Är det okej att dra paralleller mellan den här situationen och att drabbas av bröstcancer? Egentligen inte, men nu gör jag det ändå. Ska jag vara ärlig så tror jag knappt att någon skulle köpa det rosa bandet om det inte hade varit så stor risk att man själv drabbades eller att någon i ens närhet redan hade drabbats. Min poäng är att som individ i dagens Uppsala ligger det i min natur att hellre skänka pengar till de fonder som stödjer forskning av något sjukdomstillstånd som jag en sorglig dag kan komma att insjukna i. Och som student vid Uppsala universitet kommer jag hellre att engagera mig i sådant som förbättrar min situation, än i frågor som knappt har någon inverkan på min vardag.
Hur som haver, nu har jag beslutat mig för att med hjälp av namnlistor få systemet att återgå till det ursprungliga, och därmed tillåta mina nerver att hålla sig på en relativt stabil nivå.
Och jag är minsann stolt. Fast frågan är hur väl jag lyckas med mina planer. Det är underligt hur ett beslut som så många är emot kan gå igenom, tycker man. Men samtidigt sägs det att vi studenter i våras hade vår chans, och då sumpade vi den genom att vi inte pallade bry oss.
Gissa om man ångrar sig i dag.
Zhinous listar ...
... djupa suckar:
1. Nagelförlängningen hos en av stans manikyrister är nog mitt livs hittills sämsta investering - tre av naglarna gick av inom loppet av en vecka (och att fixa en ny nagel kostar 100 kr).
2. Telefonköer som mobilpengarna ska gå åt till. De som ringt TvShop eller vårdcentraler på sistone vet vad jag snackar om.
3. Att 50 cl Loka Päron är dyrare än en 1,5 liters ...