Jag sprang Lidingöloppet i helgen. Halvan alltså, 1,5 mil. Eller sprang och sprang, förresten? Jag tror ingen som såg mig spontant kom att tänka på Donalds Trumps namn på Kim Jong-un: ”Raketmannen”. Mer troligt är att de spontant kom att tänka på Kim Jong-uns namn på Donald Trump: ”En galen gamling”.
Nej, mitt framforslande av det stycke kött som är J Sjödin är inte riktigt synonymt med ordet ”springa”. Jag letade andra lämpliga synonymer i mitt lilla lexikon och fastnade till slut för ordet ”sjava”. Det betyder ”röra sig klumpigt med släpande steg”. Mycket passande.
Jag sjavade runt Lidingöloppet i helgen.
Varför gjorde jag det, frågar sig vän av ordning? Svar: För att det lär ska vara så hälsosamt. Jag har varit på i runda slängar 2538 konferenser där man slagit fast att motion är A och O för ett friskt liv och bästa sättet att förebygga allt från hjärt- och kärlsjukdomar till näthinneavlossning. Och så är det förstås. Men medan jag sjavade runt där i Lidingös skogar tänkte jag:
Om det här nu är så bra för mig, varför vrålar då varje cell i kroppen i protest och ber mig sluta? Hjärtat dunkar, svetten sprutar, benen krampar, lungorna tjuter så att folk tror att Hesa Fredrik varnar för fientligt flyganfall, och för varje steg blir det obönhörligt lite, lite djupare skavsår i brallan.
Jag tog mig runt Lidingös hiskeliga backar. (Jag visste inte att det fanns fjäll på Lidingö.) Och dagen efter vaknade jag som en helt ny människa. En som fungerande väldigt mycket sämre än den gamla vanliga. Det enda jag förmådde den dagen var att skriva en limerick:
En rimsmed, en småtrind och glader
efter Lidingöloppseskapader
söker villig person
för organdonation
som kan sälja ett par nya vader.
På samma konferenser som det berättas att motion är livräddande får vi veta att dålig mat och tobak och socker och fett och alkohol är livsfarligt. Det vet vi förstås. Men varför vrålar då varenda cell i kroppen rakt ut i njutningskonvulsioner när jag får en öl och en lakritsplopp? Jag kan njuta så högljutt av en liten plopp så att jag rent rodnar åt mina egna stönanden.
Kort sagt: När jag gör det som är skadligt för mig skriker kroppen: ”Härligt, bra, mera!” När jag gör det som är nyttigt för mig skriker kroppen: ”Nej, galning, stopp, sluta!”
Är inte det något slags bugg i vår herres skapelse?
En man sprang ett Lidingölopp,
fick vansinnigt ont i sin kropp.
Och allt sen den dagen,
han tränar mest magen
med pilsner och en påse plopp.