När det är första advent öppnar jag garderoben och plockar fram min elljusstake. Jag river ut den ur den lite kantstötta originalkartongen, sätter dit manschetterna av mörkgrön plast, ställer den naturfärgade staken (den är inte ens röd) i köksfönstret och sätter i sladden. Sedan är advent klart för min del. Jag måste sätta i sladden varje dag, och dra ut den ifall jag vill spara på el. Och det enda det ger är lite mer ljus i köket, som glimmar bort till sovrummet om man släcker alla lampor. Utifrån gården utgör min adventsljusstake en pixel i en stor matris av ljusstakar och stjärnor.
Man måste kanske vara barn – eller ha barn – för att advent ska ge någon spänning? När jag var liten inleddes en sorts advent redan i september. Det var då jag började längta till jul och ringa in saker i Stor & Liten-katalogen. Och med det verkliga advent började julen, intalade jag mig. Julkalendern i radio och tv, och gratiskalendern från Ica, skapade ju faktiskt julstämning. En ingrediens lika självklar som de fyra traditionella adventsljusen var det långa stearinljuset med 25 nummer på som skulle brinna ned ett för varje dag. Som en sekundvisare i ett klassrum fick det tiden fram till tomten att gå ännu långsammare.
När 24:an hade smält klättrade vi på väggarna. Fanns det ingen snö att leka i då så rotade jag och syrran fram en gammal Jönssonliganfilm tills TV 3:s version av Kalle Ankas jul började klockan två.
Efter den faktiska dopparedagen fortsatte advent. Långt efter tjugondag Knut kunde jag stå vid mitt sovrumsfönster i Stenhagen och drömmande titta ut över de kvarvarande ljusslingorna i grannarnas träd.
Nu för tiden åker oftast adventsljusstaken ner i sin kartong före tjugondag Knut. Ibland har det hunnit bli andra advent innan jag ens plockat fram den. Och glöggen försöker jag snåla med för att inte tröttna för mycket. Men i grund och botten är advent det samma nu som då: en svag glöd som värmer i decembermörkret och talar om för oss att vi har ljusare tider framför oss.