En gripande kväll på Orionparken
SPEEDWAY. Jag tror att jag aldrig har haft så nära till tårarna på en idrottsarena som på Orionparken i går.Det var en tyst minut för omkomne Kenny Olsson.
Håkan Lundh - Reporter
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Speakern Stefan Lindeborgs korta tal - som föregick den tysta minuten - var lysande och fint i sin enkelhet.
Den lilla speedwayvärlden har sorg. Jag ska inte ge mig in i debatten om vad som bör göras för att förbättra säkerheten utan bara konstatera att man bör utreda alla möjliga åtgärder, från luftstaket till avåkningszoner. Det blir lite löjligt när debattörer, som knappt har sett en speedwaymatch, plötsligt tror sig veta exakt vad som bör göras för att eliminera - eller i varje fall minimera - riskerna med speedway. Dessbättre slapp vi se några olyckor på Orionparken i går.
Toppmatchen mellan Rospiggarna och Västervik lyfte aldrig, men det kanske beror på de högt uppskruvade förväntningarna. Det var ju Sveriges två bästa lag som möttes. Eller beror det på något annat? Jag är inte riktigt säker.
En del av glädjen med speedway har försvunnit efter de senaste olyckorna, och det kanske är just det - de tragiska olyckorna - som gjorde att jag inte riktigt kände någon puls på Orionparken i går kväll.
Men speedwayglädjen kommmer tilbaka, det är jag helt säker på. Speedway är en underbar arenaidrott. Jag är inte uppväxt med speedway och har inte påverkats av någon särskild person (jo, kanske av Anders Michanek och hans VM-guld på teve 1974) utan har på egen hand lärt mig att uppskatta sporten kanske mer än någon annan idrott.