Det är nu snart två år sedan jag skrev min första krönika här i City. Ärren på mina knän påminner mig ständigt om händelsen som ledde fram till krönikan. Distraherad av tjejen på motionscykeln framför lyckades jag falla omkull på löpbandet på gymmet med både förlorad hud och stolthet som följd.
Strax före jul fick jag syn på henne på nytt på samma gym. Nu hade hon sällskap av en kille. Jag ångrar att jag inte frågade dem om de hade träffats där på gymmet. Det skulle ha blivit en bra uppföljningskrönika. För idéer till krönikor är något som jag har haft behov av den senaste tiden. Skrivkramp har stundtals bara varit förnamnet. Vissa krönikor överlever heller inte resan från idé i mitt huvud till tryckeriet i Boländerna. Som till exempel krönikan om sushifieringen av Uppsala. Den som skulle inledas med ”Uppsalas restaurangliv är som ett gammalt övergivet hus på landet: rått och risigt”. Fyndigt va? Men där tog det stopp. Inte heller krönikan som skulle jämföra mitt liv hemma i lägenheten med deltagarna i SVT-serien Ung och bortskämd nådde fram till er läsare. Jag levde mig in så mycket i de där ungdomarnas liv att jag satte mig och åt chips och hoppades att min pappa skulle komma förbi och skriva krönikan åt mig. Men det gjorde han förstås inte. Jag heter inte Tim-Joel och är 20, jag heter Per och är nära nog 37.
Men ändå har det blivit över 40 krönikor under de här åren och det har varit en ära att få ha er som läsare! Extra stolt har jag blivit när jag fått höra om mammor och mormödrar som gillar det jag skriver. Glada tillrop på mejlen och facebook har fått mig att gång på gång skjuta upp min sorti från den här spalten, men nu får det ändå räcka.
Nu kommer min krönikekollega Johanna Stenius i stället få sällskap av Sebastian Johans och Johannes Nesser här i spalten. Vi har många tänkvärda och humoristiska krönikor att se fram emot, det kan jag lova. Och skulle någon av dem vilja skriva om sushi har jag en inledning att skänka bort. Det skulle ju vara synd om den aldrig kom till användning.
Tack för mig!