En otrolig känsla när Kovacs blåste av matchen
Vilken otrolig känsla det var när Andreas Kovacs blåste av superettakvalet, och samtidigt blåste igång Sirius återtåg till elitfotbollen.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I april för tre år sedan stod jag på torget i Halmstad och drömde ihop en startelva i Sirius tillsammans med Olle Kullinger, en startelva som skulle innehålla uppländska spelare som skulle komma tillbaka och hjälpa till att föra Sirius tillbaka till elitfotbollen.
Jag kommer inte ihåg så många namn, men Einar Brekkan, Mattias Johansson och Olle Kullinger var definitivt beståndsdelar i den drömelvan.
"Det vore härligt om det kunde bli så. Att få komma hem och ge något tillbaka" sade Kullinger då, samtidigt som snålblåsten över torget gestaltade situationen i HBK för den uppländske skyttekungen.
Nu har drömmen slagit in. Men som så många gånger förr överträffar verkligheten dikten.
Självklart var det Olle Kullinger som gjorde målet, självklart var det Olle Kullinger som låg bakom avancemanget med sin framspelning till Brekkan i första matchen och sedan det förlösande segermålet på Vilundavallen.
Gamla Siriushjältar som "Kjelledine" Johansson och Uffe Wahlqvist kramade om Kullinger efter matchen, och nu Olle, nu är du minst lika stor som dem.
Sirius tog tag i taktpinnen även den här gången, och även om det såg ut som att man skulle få släppa den, så vägrade de blåsvarta att ge Väsby samma manöverutrymme som i det första kvalmötet.
En alldeles avgörande sekvens i matchen kom i den 18:e minuten.
Andreas Eriksson hoppade över Daouda Salls utsträckta ben, fintade bort Mattias Johansson - men sedan tog det tvärstopp. På Hjalmar Bertwig. Som var precis så bra som han har varit hela säsongen, men som han inte var i det första mötet. AIK-Ante var chanslös. Oftast var det Segerström som stoppade honom, var det inte det så var det Olsson, Bertwig, Sall, Dombrowski eller Smedjegården. Den här gången var det tvärstopp för AIK-lånet.
Varenda spelare i Sirius bidrog till den här segern, offensivt var Kullinger och Brekkan precis så smarta, elaka och rutinerade som de ska vara, men bäst var kanske ändå Mani Tourang som gjorde precis allting rätt utom mål.
Tourang var samma gamla underbara Duracell-kanin som alltid, löpte kopiöst, och högg som en kobra när tillfälle gavs. En språngnick i första halvlek, ett mäktigt skott från 35-40 meter som tog i kryssribban efter paus och skottet som Westberg inte orkade hålla, och som Kullinger sedan slog in. Magiskt, Sirius, magiskt Mani.
TILL SIST; Visst, nyförvärv som Mattias Johansson, Olle Kullinger, Linus Smedjegården och Jon Rytterbro har varit oerhört viktiga. Men just nu, så här direkt efter, så känns redan saknaden efter Magnus Pehrsson grymt stor. Nu blir det naturligtvis lättare att hitta en bra ersättare, men det finns väldigt få namn där ute som känns bättre än Pehrsson. Möjligen kan en sådan som Kjell Jonevret vara ett sådant namn ?