Digitaliseringen vältrar sig över oss likt en skenande gräshoppssvärm. Och vi kan lugnt konstatera att internet inte var någon modefluga. Dagligen kommer nya appar och program och digitala nycklar och glasögon, och snart går vi säkert på muggen den vägen. (Gå in på www.wc så rasslar det till i ditt lilla snabel-a.)
Och i går öppnades en alldeles ny värld för mig. För första gången någonsin loggade jag in på 1177.se och tog del av min egen sjukjournal. Och jag har i stort sätt bara ett råd:
GÖR DET INTE!
Logga åtminstone inte in på min! Nej, för det var bland det mest pinsamma jag har läst. Det är inte så ofta jag har kontaktat vården, och efter att ha läst min journal så inser jag att de gånger jag har kontaktat vården, så hade jag inte behövt kontakta vården. Här kommer några ordagrant citerade rader ur min journal:
Pat söker för besvär med tennisarmbåge. Har spikat en del i våras och fått nya besvär. Ryckt igång gräsklipparen för några dagar sedan och då fick han ökade besvär."
Kraftfullt och manligt, eller hur? Jag ska erkänna att jag hade förträngt det där. Jag kände redan på vårdcentralen att detta var ohyggligt pinsamt och att jag bara tog upp dyrbar tid. Läkarens ordination förstärker den tron…
Fick några lättare övningar samt råd om att ta Ipren.
Ett annat besök hade jag helt förträngt: Pat har problem med ryggen sedan i lördags då det högg till i ryggslutet, har efter det problem att komma ur bilen.
Hade jag varit läkare har jag skrivit: ”Vad f-n skulle pat IN i bilen att göra då?? Ta bussen!”
Men min värsta pinsamhet i vårdsvängen är dock en annan gång: Pat nös och andningen låste sig.
Jag minns det som igår. Jag var i Kalmar och hade åter fått något slags ryggskott. Och mitt i stadens vimmel råkade jag plötsligt nysa. Och då låste sig hela överkroppen en kraftig kramp. Jag trodde på allvar att jag skulle kvävas. Revbenen blockerade lungornas möjlighet till expansion, och jag tänkte: ”Jaha Jacke, synd att det skulle sluta med att du kvävdes av en nysning i Kalmar.”
Jag fick mitt sällskap att förstå att situationen var livshotande, och de tog mig till akuten. Där fick jag ligga i ett rum och vänta. Och vänta. Och efter 10 minuter kände jag att det började lätta. Efter 15 minuter var krampen helt borta. Efter 20 minuter var jag fullt frisk, och fanken vet om inte ryggen var lite bättre också. Och efter 21 minuter kom läkaren…
Men kanske är detta en del av tanken. Kanske är tillgången till våra journaler ett bra filtreringssystem som får oss milda hypokondriker att fatta att vi nog ska vänta med att söka vård tills vi verkligen behöver det.