Nyligen tog jag tillfället och läste den hyllade serietecknaren Mats Jonssons fantastiska bok Hey Princess, som är en berättelse om hans studietid i 90-talets Stockholm – full av relationer, kärlek och musik inbäddat i hysteriska mängder ängslighet. Mats Jonsson var ett riktigt popsnöre som blev kär i tjejer med Sonic Youth-affischer och Bowie-blandband, och hånglade alltid till tonerna av Morrissey eller Belle & Sebastian.
Och han fick mig att avundsjukt fundera på hur det hade känts att vara en hängiven indiepoppare när jag rände som mest på Uppsalas studentnationer. För jag gick ofta på popklubbarna – de hade de snyggaste tjejerna och dit kom det en massa hippa artister. Men jag lyssnar ju helst på Rolling Stones och såg väl antagligen ut som en gammal Eagles-gitarrist redan för tio år sedan. Där stod jag bland en massa trendiga studenter som var jätteglada att äntligen ha funnit en gemenskap långt bort från raggarhaken i Hedemora och Kramfors, och så hoppades jag att någon enda skulle ha lika gubbig musiksmak som jag.
(Jag träffade en tjej som älskade Led Zeppelin en gång, men när hennes favoritlåt visade sig vara Kashmir så somnade nörden inom mig.)
Fast egentligen var det väldigt länge sedan jag slutade att tro på det där. Alltså att man ska ha samma idoler för att trivas ihop. De som har väldigt omaka föräldrar på ytan brukar ju tvärtom vara mångsidiga och roliga människor. En av mina bästa vänner, som gillar Rolling Stones lika mycket som jag, brukade ofta prata om hur gärna han ville träffa någon som hade rätt musik- och litteraturintresse. Då var det jag som sa emot och hävdade att det är andra saker i livet som bygger en relation. Inte långt senare gifte sig min polare med en syntfantast, och egentligen så tror jag att han fick lika rätt som jag.
Under tiden är nörden inom mig på Kalmar nation och letar efter någon som tycker att Achilles Last Stand är den bästa Led Zeppelin-låten.