Förklaringen stavas GTA (Grand Theft Auto) och är världens största tv-spelsatsning någonsin. Som en av tre karaktärer får man leva ut sina vildaste fantasier inom ramarna för en enorm spelvärld som närmast för tankarna till Los Angeles. Möjligheten att driva runt och åka på oskyldiga upptäcktsfärder finns, liksom möjligheten att knarka, slåss, stjäla och döda.
Trots att GTA andas moralpanik och har fått utstå mycket kritik är det löjligt underhållande. Sakta men säkert har jag därför utvecklat ett spelberoende och sakta men säkert har saker börjat gå åt helvete. Mina sinnen har blivit förgiftade och min tidsuppfattning har gått förlorad.
Flickvännen gnäller och mina vänner säger upp kontakten. Stenkastsavståndet till Folkes livs har blivit en tråkigt lång promenad och lusten att cykla ner för S:t Johannesgatan för att ta del av skolföreläsningar är nästan ett minne blott. Det är bekvämare att susa runt i min nedcabbade Ferrari, spela tennis på utomhusbanor och sola mig på stranden. Eller att samla mina kolleger, råna en bank och hamna i en skjutglad polisjakt. Det är bekvämare eftersom det är en ultimat verklighetsflykt från den ansvarsfyllda vardagen.
Nu när hösten och kylan dessutom är på intåg känns det viktigare än någonsin att hålla sig inomhus. Vissa väljer att läsa en skönlitterär bok, andra att se en underhållande film eller lyssna på musik. Jag kommer välja att fortsätta barrikadera mig på rummet med mitt kära tv-spel och fly vardagen när höstmörkret faller. Nästa gång jag lovar jag dock att gå och lägga mig innan väckarklockan ringer.