En underbar begravning
Almtuna hade inför bortamatchen mot Arboga inte vunnit en tävlingsmatch på bortaplan under ordinarie matchtid sedan den 15 januari 2006, 3-2 mot Växjö i Laker Doom.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi på UNT har börjat prata bortaspöke, något som Almtunatränarna Nordmark och Höglund har fnyst åt.
Ändå. Almtuna har varit märkligt blekt så fort de vita bortatröjorna har åkt på.
I går var det mesta annorlunda i Arboga ishall.
Inställningen, satsningen - och tröjfärgen.
Almtunas klev ut till match i de röda hemmatröjorna, till tonerna av Chopins begravningsmarch. Speakern i ishallen ville förmodligen gjuta rädsla i rödtröjorna, men förstod inte att det var den mest passande musiken att spela för Almtuna.
Almtuna var ute på ett uppdrag. Ett uppdrag som bestod i att begrava ett bortaspöke.
Och vilken underbar begravning det blev!
Almtunasegern kom mycket tack vare en enorm moral i laget och förmågan att kunna fokusera framåt hela tiden. Det behövdes verkligen, för matchstarten måste ha varit fullkomligt demoraliserande.
Almtuna körde fullkomligt över Arboga de första fem minuterna, och hade ett bastant grepp om hela perioden. Almtuna vann skotten med 22-7, Ragnarsson och Öhrstedt spelade xylofonmusik med alla stolpträffar i power play, men Arboga vann ändå perioden med 2-1.
I det läget kändes det som om Almtunas bortaspöke växte sig lika stort som marshmallowsgubben i Ghostbusters.
Den uteblivna utdelningen satte spår i Almtuna i mittperioden, och Arboga, stärkta av medgången ägde densamma.
Efter två perioder satt jag och övertygade mig själv om att bortaspöket faktiskt fanns.
Ingenting tydde på att Almtuna faktiskt var på väg att bryta sviten som höll på att bli elva matcher utan seger för Almtuna.
Då, helt plötsligt, klev tre spökjägare i Almtuna fram.
2-2, Magnus Eriksson.
2-3, Fer Fernhall.
Och till sist, 3-4, Christoffer Frohm-Björk.
Man skulle kunna prata om en coachseger, att Nordmark och Höglund orkade få Almtunaspelarna att jobba vidare, att orka fokusera alla 60 minuterna trots den långa svit av poänglösa matcher bakom sig på bortaplan.
Men jag vet inte. Det känns som att den här segern kan dedikeras materialaren Roland Smids, det var ändå han som valde bort de vita bortastället och plockade med sig det röda hemmastället. En Smidsseger, helt enkelt.
När jag klev förbi Smids i Almtunas segerrusiga omklädningsrum hörde jag honom muttra om att tvätta bortastället med hemmastället. Risk för rosa bortaställ. Funkar det?
Det var naturligtvis underbar stämning i Almtunatruppen.
Men kanske var det en Almtunaanhörig som inte var lika uppsluppen över segern som de andra.
Materialare Smids har nämligen en lite tradition vid bortapoäng, och det är att väcka fru Smids vid hemkomst och bjuda på en liten whiskey-pinne.
Fru Smids har fått sova många, långa sköna nätter sedan den femtonde januari, men i natt var det dags för en liten stänkare igen. Skål, fru Smids!