"Får man rätta folk hur som helst?"
Det sitter en pojke på bussen och sparkar rastlöst på ryggen till stolen framför honom. Det är svårt att veta hur gammal han är, men säkert är att han har kommit in i stadiet av vetgirighet när allt är vad, hur, när eller varför.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
- Pappa, hur lång är världens längsta människa, pappa, finns det självlysande pingviner, pappa, hur högt upp skulle tornet räcka om jag staplade alla mina happy-meal-leksaker på varandra?
Det är irriterande, pojken är förskräckligt högljudd och det är mitt ryggstöd som han sparkar på, men jag är lugn tills pappan svarar på frågan:
- Pappa, hur många människor finns det i världen?
- Fyra miljarder, säger han, utan att blinka ens. Jag stelnar till. Jag är fast i ett svårt moraliskt dilemma. Det var okej när pappan svarade att han själv var världens längsta människa för vadfalls, pojken är väl inte dummare än att han kan se sig om och fatta att pappa bara skämtar. Men fyra miljarder människor i världen - det är plain wrong.
Sånt där sätter sig, det bränns in i hjärnan och har man en gång lärt sig fel är det svårt att lära om. Tänk er förödmjukelsen i första klass när lille Pelle ska ställa sig upp inför sin fröken och berätta för sina nya vänner att det bor fyra miljarder människor i världen - allting kommer rämna. Han kommer att förstå alldeles för tidigt att pappa inte är världens bästa som kan allt - plus det genanta i att svara fel. Herregud, tänker jag, han kommer att bli mobbad. Vad ska jag göra. Jag är i en situation där jag kan berätta det rätta svaret som kanske kan komma väl tillpass, men samtidigt lägga min näsa i blöt där den inte har tillstånd att vara. "Nej, du har fel", hur ska man säga det på rätt sätt när ingen ens har frågat om ens åsikt. Åh, vilka våndor!
Får man rätta folk hur som helst? Om man hör att några tror att de är på väg mot Slussen när de egentligen rör sig mot T-centralen, ska man säga till då trots att man inte borde ha hört konversationen? Är det snällt eller bara högst osympatiskt wesserbissrigt? Och om jag vet vem som sjunger den där låten som de två nyblivna mammorna på uteserveringen pratar om, ska jag då avbryta deras:
- Vad heter han, han den där, la la la, ja gud jag vet vad du menar, hahaha, jag har det på tungan men jag kommer inte på det, åh vad jobbigt, det kommer säkert när man slutar tänka på det, ja, vad typiskt, precis när man ska somna, haha, jag slår vad om att jag ringer dig i natt och har kommit på det, hahaha, la la la, dadida.
Jag sitter bredvid. Jag vet vad artisten heter. Men vilken glädjedödare jag skulle vara om jag avslutade hela deras diskussion med mitt torra konstaterande. De kanske inte har något annat att prata om än detta: ja, gud vad typiskt, det händer alltid, ja jag vet!
Eller så skulle jag bli hjälte. Jag skulle spara dem timmar av la la la, åh jag har det på tungan, timmar som de skulle kunna lägga på andra saker. Samla in pengar till barnen i Afrika till exempel. Eller köra ut Göstas rullstol i höstsolen så att han fick se sin sista solnedgång. Jag skulle göra en samhällstjänst. Men man vill inte vara polis, det är ju det. Man vill inte vara den där som har tagit fram rödpennan och rättat felstavningar på lappar om "Jag har fest!" i trapphuset.
Men den lille pojken på bussen? Jag ritade en liten teckning på baksidan av ett systemetkvitto, en glad jordglob med massa människor som höll hand i en ring runt ekvatorn. 6,5 miljarder, skrev jag med tjocka bokstäver, och stack åt honom lappen när pappan inte såg. Jag hoppas att han spar den tills han lär sig läsa och att diskussionen om hur många människor det finns i världen inte kommer upp förrän i andra klass.