Finalen en ohygglig historia
Visst känns det som ett meningslöst slöseri att Zinedine Zidane bara har en match kvar att spela i sin karriär?Eller också är det en perfekt avslutning från en mästerlig spelare, att få avsluta en sagolik karriär med en VM-final. Vältajmat, men för oss fotbollsälskare ett bitterljuvt avsked.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hela andra halvlek var en nervös väntan för de som höll på Frankrike.
En nervös väntan på att se om Barthez skulle flippa ut som bara den skallige clownen kan göra, eller om domare Larrioda skulle sätta ett grymt slut på Zizous karriär med ett gult kort.
Det blev varken porugisisk kvittering eller gult kort för Zidane.
Det var Ronaldo som hade sin egen Svansjönföreställning och sin egen tolkning av Den Döende Svanen i München. Varken domare Jorge Larrionda, Uruguay, eller publiken gillade vad de såg. Dessutom var Ronaldo inte heller särskilt framgångsrik. I stället gick Oscarsstatyetten till Thierry Henry, som under ett par matchers tid filmat mer än under alla sina säsonger i Arsenal tillsammans, och som ordnade en straff efter ett förkastligt fall i straffområdet.
Lika uselt som Henry föll, lika mästerligt förvaltade Zizou Zidane straffen.
Mästerskap, straffar och Zidane är ofta händelserika sekvenser.
Jag glömmer aldrig den iskalla straffen mot England i öppningsmatchen i EM 2004.
Zidane hade varit totalt osynlig under hela matchen, matchuret började ticka upp mot 90 minuter, och jag började slipa sågningsfraserna av Zinedine Zidane.
Då slog fransmannen till, först med en iskall frispark, och sedan med en straff av det svettigare slaget.
En blek Zidane vandrade mot straffpunkten, lade upp bollen, grimaserade, kastade upp bredvid bollen, reste sig och med en kort ansats piskade han in bollen bakom Robinson.
Insatsen igår var inte lika äckligt imponerande, men mot sig hade Zidane straffexperten Ricardo.
Zidane måste vara en av världens bästa straffläggare, med ett hjärnpsyke och en teknik av guds nåde.
Kort ansats, helt rätt mot en straffspecialist som Ricardo för med en längre ansats får målvakten mer tid att reagera, och stensäkert nere i sitt favorithörn.
Ricardo gick visserligen åt rätt håll, men straffen var alldeles för perfekt slagen för att kunna räddas.
Finalen mellan Italien-Frankrike kan bli en ohygglig historia.
Ohyggligt intressant. Men risken är störst för att den blir ohyggligt tråkig.
Det är definitivt VM:s mest taktiska lag som har gjort precis det de behöver i varenda liten situation under turneringen, och definitivt turneringens mest försvarsstarka lag.
Skillnaden mellan de två lagen och deras försvar är att Italien har en av världens absolut bästa målvakter i Buffon, medan Frankrike har världens bästa mittback i Thurram.
Defensivt är det två jättar, som inte går av för hackor heller defensivt.
VM 2006 har inte varit en av de bästa VM-turneringarna, långt ifrån.
Den äldre generationen haltar vidare, medan de yngre ännu inte orkar axla manteln efter de som lämnar.
Risken är uppenbar att VM-finalen 2006 inte heller blir en final att minnas med välbehag.