När jag var yngre brukade jag undra lite varför man skulle ha en flickvän om man ändå inte skaffade barn och flyttade ihop. Ska man göra det så ska man gå ”all in”, tyckte jag. Jag till och med frågade min mamma en gång om inte livet kändes lite trist under de där åren efter att hon och pappa slutat att plugga och flyttat ihop, innan de skaffade barn. Det festande korridorslivet i Uppsala verkade ju mycket mer spännande. ”Nej, jag minns det som en lugn och skön tid” svarade min mor. Och det lät ju trist, tyckte jag. I dag kan jag se på saken med lite mer romantiserande ögon: En liten lägenhet i Västerås i mitten av 70-talet, mamma jobbar som sjuksköterska och pappa kör varje morgon den vita Volvo Amazonen till plåtverkstaden på Asea, iklädd träskor och med lunchen i en plåtlåda. Kärlek, trygghet och regelbundenhet - och en välfärd utan oro för klimatförändringar och förlorade pensioner.
Men är det något jag inte avundas min föräldrageneration lika mycket så är det hur ”straighta” och lika varandra alla verkade vara. Åtminstone i min familjs krets. Var fanns singlarna, invandrarna, HBTQ:arna, de som var mycket yngre än sina kompisar och de som var äldre, de som började jobba direkt efter gymnasiet och de som blev överliggare, de som inte ville ha barn alls och de som skaffade ungar när de var 20?
Men dom finns i min egen kära kompiskrets. Och de gör det lättare att inte vara så himla normal hela tiden. Å andra sidan skulle man ibland ha nytta av ett grupptryck som får en att omfamna vuxenlivet lite mer.
Nu när jag är över 30 inser jag att den där ”lugna” tiden när man slutat festa men ännu inte stadgat sig och skaffat barn kanske aldrig kommer. I alla fall inte utan att jag bryter mot någon annan norm. Det känns lite sorgligt, men det är också befriande med saker som passerat och inte måste grubblas på. Det är bara att gå vidare, utan folkhemmets mall. Jag har ju alltid någon vid min sida som är likadan eller värre.