Jag hade förträngt att den här tiden skulle komma, men mina vänner som skaffar barn är nu uppe i ett ansenligt antal. Och det tycks aldrig gå att gissa vilka av mina kompisar som tänker bli föräldrar. De största datanördarna och de mest envetna festprissarna har plötsligt blivit lika familjeorienterade som de städade och stadgade.
För i 30-plusåldern är tiden knapp om man inte börjat i god tid. Det är pang på rödbetan så fort man träffar någon som känns rätt. Helst ska man styra upp ett körkort och en större bostad också, när man ändå håller på.
Jag känner förvisso flera som inte vill ha barn. Och jag står och hejar på när de går mot strömmen, egentligen mest för att jag innerst inne är rädd att min bekantskapskrets inte längre ska vara som förr: ledig, spontan och alltid redo att ta en öl på en vardag.
Vänner utan ungar är vänner med tid. Som vanligt i mina krönikor så är det Magnus Uggla som sitter på en passande textrad: ”För snart sitter man där, och då är det slut. Ja, tids nog sitter man där, med fru och barn, och då är det slut, ja då är det verkligen slut.”
Magnus Uggla skaffade ändå både fru och barn. Att bilda en egen familj är ändå på något sätt den ultimata aktiviteten. Att se en liten variant av sig själv växa upp från att vara högljudd, dreglig och utan dygnsrytm, till att tänka själv (förhoppningsvis någorlunda acceptabla idéer) och leva ett eget liv, som man själv får vara en stor del av, är en upplevelse jag inte vill missa.
Jag har flera gånger tänkt att jag minsann ska skaffa ungar och sedan visa var skåpet ska stå genom att fortsätta att vara bäst på att träffa mina vänner. Det var ju jätteroligt att följa med mina föräldrar på partaj när jag var liten, även om de fick åka hem med mig vid tiotiden på kvällen.
Men det är lätt att vara kaxig nu. Det räckte ju att jag passade min systers mops för att jag skulle bli helt slut och glömma bort att ge mig själv mat.
Det är nog helt enkelt meningen att något ska tvinga även oss i min generation att bli vuxna.