Förhållande på distans
KRÖNIKA. Ja, då var det dags att spendera månadens inte ens sista slantar, utan månadens slantar som jag egentligen inte ens har.
Karin Gudmundsson är en av UNT:s fyra studentkrönikörer.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vad är det då som så lockande och oemotståndligt finns som motsats till en funktionell ekonomi? Vad är det som gör att jag kommer ihåg slantarna som jag borde glömma. Jo, en tågbiljett. Som vanligt, det känns som att SJ trots min skrala budget gör en strålande affär av mig. Har ni sett deras reklam där folk tar farväl så ironiskt men ändå lite igenkännligt på tågstationerna? Det är mitt liv. Fast i verkligheten så orkar man aldrig stå på perrongen och se fånig ut utan i verkligheten är det lycka om man får följe till stationen.
Att vara student innebär distansförhållande. Det börjar för de flesta med att man på riktigt flyger ur boet och lämnar sin familj och, inte att förglömma, alla sina kompisar. Distansförhållande. Sen börjar man plugga och träffar nya kompisar. Men det tar inte lång tid innan ens nya "måste-kompis" kommer fram till att programmet inte alls var det rätta för henne och hon flyttar någon annanstans för att studera sitt nya kall. Distansförhållande. Nästa kompis beslutar sig för att studera utomlands. Distansförhållande. Sen kommer man in på sluttampen, telefonräkningarna är inte så bedrövligt höga längre och mamma har insett att man ändå aldrig är hemma och ringer nu oftast på samma tid varje vecka. (Hon verkar ha fatta tycke för söndagsmorgnar...) Det är då är det dags för distansförhållande-dråpslaget, för då börjar folk bli klara och flyttar åt alla möjliga håll för att få jobb.
Ibland funderar jag på om vi studenter inte borde kunna finna ett smartare sätt, ett billigare sätta att prata i telefon men framförallt ett billigare sätt att flytta på sig från A till B. Det borde finnas en hemsida eller en blogg som tipsar om det billigaste sättet att leva med distansförhållande! Damage control liksom.
Men även om jag ibland funderar på smarta lösningar så har jag på det stora insett att det är lika bra att kapitulera. Det är tragiskt att öppna telefonräkningen och man får räkna med att SJ gör en god affär på en, utan dem skulle vi aldrig kunna få träffa våra godingar. Livet som student är ett liv där distans tydligen är ett måste. Men det är kanske okej ändå. För vissa dagar känner jag mig faktiskt redo att skriva under på det som min mamma brukade säga när jag som fjortis inte kunde vara hemma ens en timme utan att vilja hänga med kompisarna.
Man måste faktiskt inte träffas jämt. Visst kan det vara segt att tugga på en två veckor gammal kaka, men om man är smart så skaffar man sig en schysst tupperwareburk och stoppar kakan i frysen. Då kommer den vara precis lika god!
KARIN LISTAR...
...tre saker som gör att jag misstänker att jag är vuxen:
1. att större delen av de pengar som jag i söndags spenderade på Ikea gick till förvaringssystem.
2. att när jag på senaste släktfesten satt i vägen för mitt kusinbarns framfart så vände han sig till sin mamma och sa att det satt en tant i vägen.
3. att jag anar att modet kort-kort och knästrumpor kanske inte är något för mig?
...tre saker som gör att jag misstänker att jag är vuxen:
1. att större delen av de pengar som jag i söndags spenderade på Ikea gick till förvaringssystem.
2. att när jag på senaste släktfesten satt i vägen för mitt kusinbarns framfart så vände han sig till sin mamma och sa att det satt en tant i vägen.
3. att jag anar att modet kort-kort och knästrumpor kanske inte är något för mig?