Jag ska erkänna en sak. Ibland gör jag om i texten när jag läser en bok för barnen. Byter ut ett ord här och där eller kanske till och med hoppar över meningar. Det är nämligen inte alla bra berättelser som är strålande från början till slut. Där kan finnas delar som bygger på sunkiga stereotyper eller som förstärker onödiga normer. Det är då jag tar beslutet att uppdatera dem efter värderingar som bättre passar in på vår familjs.
I veckan har debatten om barnboken fått nytt liv. Den här gången handlar det om författaren Jan ”Skrotnisse” Lööf och förlaget Bonnier Carlsen. Det sistnämnda har granskat Lööfs böcker och funnit vad man anser vara ”stereotypa skildringar av andra kulturer” (Dagens Nyheter, 8/5). Författaren själv säger till DN att han nu ställts inför valet att göra om några av sina illustrationer eller förlika sig med det faktum att förlaget kommer att stoppa utgivningen. Och med ens bubblar internet över av nyckelorden ”censur”, ”pk-maffia” och ”historieförvanskning”.
Nu är det här inget nytt och liknande diskussioner har vi stött på flertalet gånger tidigare. Som när författaren och illustratören Stina Wirséns figur Lilla Hjärtat uppfattades som en rasistisk stereotyp. Eller när Tintin skulle försvinna från Kulturhusets ungdomsbibliotek av liknande anledning.
Att böckers nyutgivning stoppas av förlaget betyder inte att verken upphör att existera. Därför går det heller inte att tala om historieförvanskning – ingen har nämligen föreslagit ett bokbål som medel för att rensa bort Lööfs böcker från jordens yta. Att en bok är omtyckt av många är heller inte tillräckliga skäl för att den ska fortsätta ges ut. Finns det tydligt problematiska element i form av till exempel stereotypa skildringar av andra kulturer så måste förlaget ta ansvar för det.
Vår medvetenhet om förtryckets mekanismer fortsätter tack och lov att utvecklas och det vi ser som kränkande skildringar i dag behöver inte ha uppkommit med ett sådant motiv. Men det är en förklaring, inte en ursäkt.
Precis som jag bestämmer över vilka böcker som kvalar in i våra bokhyllor och vilka ord jag vill byta ut bestämmer ett förlag över böckerna under det egna taket. Att ta ansvar för vilka värderingar en vill ha i förlagsfamiljen är inte censur, utan helt enkelt bevis på gott föräldraskap.
karin.andersson@unt.se