Guldfebern värre än vi trott
Jag tror inte riktigt att vi hade förstått hur svår vår guldfeber har varit förrän vi äntligen tillät oss att släppa lös känslorna efter guldchocken i Pragelato.
Håkan WikströmKrönikör
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sms och mejl dök upp som vittnade om glädjetårar i sofforna, och även ett och annat hulkande telefonsamtal klarades av efter guldexplosionen i de italienska alperna.
Tolv års torka är över, 18 års väntan på ett nytt svenskt OS-guld i längdskidor efter Gundes seger på femmilen i Calgary, och Lina Andersson och Anna Dahlberg var de som bröt barriären.
När Lina Andersson diagonalade upp för branten på andra varvet tappade jag modet, jag blev plötsligt övertygad om att medaljchansen var borta, för det såg ut att bubbla av mjölksyra i Anderssons armar och ben, och hon lämnade en liten, liten lucka. Inte tillräckligt stor för att vara ett problem, men tillräckligt stor för att orsaka panik i mitt hjärta.
När Anna Dahlberg åt upp det lilla försprånget som Lina Andersson släppt på näst sista varvet så skrek jag tomt "ryck också, skaffa Lina en ledning att åka på!".
Men Dahlberg var iskall, eller också oförmögen att rycka.
I det läget var jag övertygad om ytterligare en "hedervärd fjärdeplats", och plötsligt blev jag illamående.
Men Lina bet sig fast som en blodigel, Lina vägrade lämna Kuitinen och Scott, och på upploppet fullkomligen exploderade hon.
Lina och jag stakade upploppet tillsammans, jag lovar, jag missade inte ett enda stavtag, och när Lina kastade sig in i Anna Dahlbergs armar sjönk jag ihop i ett lyckligt endorfinrus.
Och bara minuter senare var det dag igen.
Delvis kändes herrstafetten som en repris av damstafetten.
Thobias Fredriksson steg upp ur sjuksängen efter att ha varit sängliggande i en dryg vecka. Och konvalescensen märktes i samma förbannade uppförsbacke som Lina Andersson tycktes svikta i, exakt samma tendenser dök upp i Fredrikssons aktion, och jag var skeptisk till om Fredriksson skulle palla sitt sista varv.
Björn Lind såg så fantastiskt bra ut hela dagen, och jag hade inga dubier om Linds kapacitet. Men Fredrikssons ...
Bragden under tisdagen var Thobias Fredrikssons tredje varv.
Smärtan syntes i varje stavtag, och när han stapplande nådde fram som trea för att skicka iväg Björn Lind var det en oerhört plågad Fredriksson som lämnat över ett guldläge, och det visste han.
Björn Linds imitiation av ett midsommarfirande på upploppet, karln hoppade ju groda in i mål, var så fantastiskt imponerande. Det formligen sköt blixtar om stavarna på Lind, och jag tror varken Hetland eller Rotjev ens hade vågat passera honom om de kunnat.
TILL SIST: Norrmännen Inge Bråten och Thomas Aalsgaard har gått över gränsen och coachar Sverige under OS. Aalsgaard stod och grät av lycka i målfållan, och Inge Bråten hävdade att upplevelsen var större att få ta OS-guld med Sverige än alla norska gulden i Lillehammer 1994.
Statsminister Göran Persson, gör Bråten och Aalsgaard till hedersmedborgare omedelbart!