Guldkyssen redan klassisk
Först vann lag Anette Norberg silvret genom segern mot Norge i semifinalen, sedan kändes det som om de vann guldet med tvåpoängsledningen i början på matchen mot lag Miriam Ott, men plötsligt så kändes det som om Schweiz ryckte åt sig initiativet när de kvitterade Sveriges ledning, men lag Anette Norberg visade grymma nerver när de ryckte åt sig en trepoängsledning och fördelen sista sten i sista omgången. Då kom den stora kollapsen.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Då trodde jag inte ett ögonblick på svenskt guld, och efter Anna Svärds två totala kollapsstenar i inledningen så kändes guldet lika säkert för Schweiz som om det låg i ett bankfack i ... ja, Schweiz.
Men Cathrine Lindahl klev fram, rensade upp framför boet, och lade fram kombinationen till bankfacket där guldet vilade. Det var bara för Eva Lund och Anette Norberg att knappa in koden eller vad man nu gör för att få tillträde till ett Schweiziskt bankfack, rensa boet och se till att den sista stenen som lade sig till vila i Pinerolo Palaghiaccio under OS var svensk.
Men den schweiziska skippern Miriam Ott kämpade tappert in i det sista, och låg med två stenar i boet i ett sådant där läge där det fanns tio olika sätt att göra rätt, men hundra olika sätt att göra fel för Anette Norberg.
Nervositeten låg som en slöja över Norbergs anletsdrag när hon släppte sista stenen, och den släppte inte greppet förrän den schweiziska andrastenen lämnade boet.
Då släppte det, och gud vad det släppte!
Smällkyssen, guldkyssen, som skippern Norberg fick av tredjetjejen Lund är redan klassiska, sköna segerbilder.
Den bästa svenska vinterolympiaden någonsin. Smaka på den. Efter tragiska olympiader som Nagano (två silver, ett brons) och Salt Lake City (två silver, fem brons), där guldfebern har drabbat hela svenska folket, som har fått oss att betvivla vår egen identitet som vintersportnation.
Det har till och med känts som om klimatet har vänt oss ryggen sedan Lillehammer, som om vädergudarna inte ens har tyckt att det har varit värt att stänka ned Sverige med snö. Men under vintern så har känslan kommit, känslan av att det har vänt. Jag kan inte komma ihåg att det ens har varit snöfritt sedan jul, och kanske var det ett första bevis för att gudarna ler mot oss igen.
I Turin har de till och med skrattat högljutt tillsammans med oss på pallarna.
Fem guld. Två silver. Fyra brons. Jag tippade fyra guld, ett silver och fyra brons inför OS, och jag hade fel, jag har aldrig varit så glad över att ha haft fel förut.
Och det är inte över än. Det kan bli mer, med den här sanslösa medgången kan det bli ännu mer.
I kväll väntar Tjeckien för Tre Kronor, och trots att 1-6 ekar i mitt huvud efter förnedringen i World Cup-kvartsfinalen 2004, så tror jag på svensk triumf. Det är två lag som har maskerat formen bra under gruppspelet, två lag som har allt att vinna. Det kan bli en klassisk match i kväll.