Hallå nationer: dags att vakna!
Kom igen nu Uppsalas nationer - det är hög tid att ta upp kampen med de civila utgångarna, skriver Björn Berglund.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jaså, inte. Du är inte ensam.
Ända sedan nån gång förra våren har man kunnat läsa om nationernas sviktande inkomster, om hur allt färre studenter går ut och tar vara på nationernas utbud. Och sen dess har inga tecken visat på motsatsen.
Förr i tiden, för en sisådär fyra år sen, gick inga civila utgångar med studentinriktning ihop sig. De hette saker som Mango och slog igen innan de hunnit öppna. Numera är såväl Birger Jarl som Korridoren högst tänkbara alternativ för utgångslystna studiebidragstagare.
Vad har förändrats? Vad beror skiftningen på?
Jag hör olika röster och åsikter:
- Folk går ut senare nuförtiden, är vana vid att ställen har öppet till tre.
- Folk har mindre pengar eftersom studiemedlen inte höjs i samma utsträckning som nationspriserna stigit.
- Folks inställning har skiftat rent mentalt, nu räknas glam per krona högre än öl per krona.
Allesammans är de högst rimliga påståenden och säkerligen är det i en kombination av ovanstående som nationernas utgångsansvariga och klubbarrangörer bör söka sina svar. Jag tror inte att det är fel att säga att Birger Jarl och Korridoren har höjt standarden för de studentinriktade civilutgångarna, där finns ambitiösa lokaler, ett uns mer genomtänkt inredning och en proffsighet som man med glada amatörer inte får ihop i en handvändning. Samtidigt är kvalitetsförsprånget ingalunda ointagligt, det är knappast några ouppnåeliga elfenbensslott med klanderfria musikval vi pratar om.
Nu är det inte så att ambitioner helt lyser med sin frånvaro i nationsvärlden. Jag gillar Stockholms 79:s ljussättning och koncept. Jag gillar fiskvepan som Västgöta har i sin entré på sin torsdagsrestaurang. Jag uppskattar engagemanget i Ög:s Salt-affischer där nån klipper sina streamers sexkantiga för att de ska likna kristaller. Jag gillar Mofo:s handsydda inhouse-loggor i rosa på lila botten. Jag gillar Dynamics musikaliska nisch. För att bara nämna en del. Men mer! Jag vill ha mycket mer av detta engagemang!
Att gå ut ska vara att tas om hand, en känsla av att någon bryr sig om en, det ska finnas tydliga anledningar att betala entreavgiften. Det räcker inte att ställa fram dj-utrustning, koppla in PA:t och öppna dörrarna. Antingen ett allvarligt försök att spela i samma liga som de civila utgångarna eller vänta in den oundvikliga slacker-revival som med alla rimliga mått mätt borde dyka upp inom en femårsperiod. Det brukar gå i vågor det där och snart står grungens och det tidiga nittiotalets återkomst för dörren.
Vågar Uppsalas samlade andrekuratorer vänta tills dess?