Hallelulja vilken häckfinal!
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det kan inte vara nyttigt att pendla så fantastiskt fort mellan djupaste förtvivlan, en sån himmelsk lycka, tillbaka till en avgrundsdjup förtvivlan.
Från Musses fjärdeplats, till Sannas guld, till Kajsas brons.
Jag borde vara överlycklig över två medaljer, men istället sörjer jag ett förlorat brons, Musse, och ett förlorat guld, Kajsa.
Herregud vilken höjdtävling. Hallelulja vilken häckfinal!
Plötsligt blev det nästan kusligt tyst på Nya Ullevi. Tyst som det bara kan vara tidigt, tidigt på julaftonsmorgonen när snön ligger vit över stadion och göteborgarna kurar under täcket i vinterkylan.
Plötsligt hörde man äntligen monitor-jäveln på pressplatsen som man aldrig annars hör, men eftersom kommentatorerna också var tysta spelade det liksom ingen roll.
Alla fokuserade på Susanna Kallur, och Susanna Kallur fokuserade bara på guld.
Det var aldrig något snack.
Euforin i hennes ögon när hon korsade mållinje, glädjen i det bakvända ärevarvet, skratten under det andra ärevarvet tillsammans med O`Rourke och Bolm, men mest tårarna när hon föll på knä på upploppet berörde mig som ingenting har berört mig tidigare.
Vilket fantastiskt prestation. Då menar jag inte bara finalloppet, jag menar hela tävlingen, ja hela säsongen.
Ända sedan Golden League-galan i Rom och det fantastiska 12,52-loppet har alla bara pratat EM-medalj med Susanna Kallur, och ju närmare EM Sanna har kommit så har medaljsnacket blivit guldsnack, och pressen på henne har ökat ju närmare försöksheaten har kommit.
Men hon har hanterat det på samma sätt som hon hanterade allt under det här mästerskapet.
Med en otrolig fokusering, ingenting har avvikit från planen, allt har bara handlat om en enda sak. Medalj. Och det blev bättre än så. Det blev guld.
Under VM i Helsingfors rann tårarna på Sanna för den missade finalplatsen, igår rann tårar av renaste lycka ned för hennes kinder.
Det fanns liksom inte att Kajsa Bergqvist skulle lämna Ullevi utan guld. Den tanken var i min värld var omöjlig, och jag tror att den tanken också var omöjlig för Kajsa Bergqvist.
Kajsa har varit så fruktansvärt dominant hela säsongen, motståndet så fruktansvärt akterseglat. Åtminstone fram till EM-finalen.
Höjdfinalen blev en av historiens bästa någonsin.
Fem hoppare över 1,99. Fyra hoppare över 2,01. Två hoppare över 2,03.
Kanske var det så att Kajsa var överkall, lite för säker på sin egen form, och kanske skulle hon ha hoppat och klarat 2,03 för att få tre försök på 2,05.
Jag är övertygad om att hon skulle ha tagit 2,03 med tre försök, men Kajsa var lika övertygad om att hon skulle ta 2,05 med två försök.
Första hoppet på 2,05 var fantastiskt, och Kajsa rev med skuldrorna på uppvägen. Andra hoppet var inte alls lika bra. Det var som om hon hade förstått att guldet faktiskt höll på att glida henne ur händerna, och då gick det inte.
Men alla förstår chansningen. Kajsa var inte intresserad av något annat än guld. Men hon fick ett brons att trösta sig med, och kanske kanske kan hon om något år se tillbaka på EM-finalen och minnas den med glädje.
Inte för det missade guldet, utan för all den kärlek och värme som Ullevi-publiken dränkte henne i.
TILL SIST; I dag tar Christian Olsson guld.