Härom vintern hade jag ett rabattkuponghäfte som lurade mig till en del nya platser i Uppsala. En av dem var Sibyllarestaurangen i Librobäck, dit jag cyklade en tisdagskväll, avvikande från min vanliga rutt hemåt. När jag steg in i det lilla hamburgerhaket kändes det plötsligt som om jag var på bilsemester, långt ifrån innerstadens finkrogar. Här satt en barnfamilj i mjukisbyxor i ett hörn, två hantverkare i blåkläder i ett annat. Tv:n visade ett realityprogram på Kanal 5, i snödrivorna utanför stannade långtradare för att tanka. Jag njöt av avbrottet från livet som hipsternörd i mediebranschen.
Under flera år jobbade jag själv på en hamburgerrestaurang – på Max vid Kvarngärdet och gamla E 4. Det är ett av få ställen som man kan träffa hela Sverige på. Barn, ungdomar, föräldrar, pensionärer, svenskar och invandrare, rika och fattiga, landsbygdsbor och stadsbor, poliser och gängmedlemmar, hemlösa, kändisar, skrikande fyllon och ensamma borttappade barn. De flesta var alldeles vanliga, några minns man för alltid.
Jag arbetade en juldagsnatt när serveringen såg ut som ett slagfält, och på nyårsafton samma år när vi skålade i Pommac med en taxichaufför genom driveluckan. På midsommardagen passerade turistande tyskar, som avlöstes av fulla ungdomar som slog läger på parkeringen under småtimmarna. Med bilstereon på maxvolym gav de oss soundtracket till vilket vi skrubbade rent stekbordet i soluppgången. Själva partajet hölls alltid någon annanstans, men förfesten och efterfesten var hos oss.
Sedan dess har ”krogruschen” dirigerats om till Max vid Stora Torget och europavägen utanför är bara Tycho Hedéns väg. Men någon enstaka kväll tar jag en omväg dit för att slippa köa bakom skrikande studenter och för att få titta ut över den stilla tristessen bortanför innerstadslivet. Om man har lite fantasi kan man låtsas att man är någonstans i östra Baltimore, eller på en gudsförgäten sylta i en gammal Tarantinofilm. Här är fredagsnatten vardag, och här är alla i hela Sverige – någon gång.