När jag läste Johanna Stenius krönika på den här platsen i City förra veckan drabbades jag av en obehaglig rysning. Johanna påminde om att Uppsala helt och hållet nischat sig på att vara Carl von Linnés stad. ”Varje dag sedan 1728” som det visst står på kommunens egen Linnéhemsida.
För en vars näsa börjar klia redan när dörren till en blomsterbutik öppnas och som valde bort biologi sista året i gymnasiet bara för att möjligheten fanns är det här knappast någon positiv påminnelse. Så vill jag ju inte ha det.
Linné får självklart finnas med på ett hörn, men det räcker väl att han har ett kafé och inte två, och att det firas Linnéjubileer vart tionde år och inte varje. Till exempel.
Och sabbar gör han för mig, blomsterkungen. Samma dag som årets jubileum drog i gång (303 år måste ju också firas, suck …) ringde företaget som sköter om min sommarstugetomt under uthyrningstid och meddelade att de inte hade hjärta att klippa ned gräsängen utanför stugan på grund av alla orkidéer.
Men jag ger mig tusan på att de gladeligen hade klippt ned allt om inte Linné hade varit där i förväg och hittat på en massa krångliga latinska namn på växterna. En maskros gräver vi upp med rötterna, men en Anacamptis pyramidalis vågar vi inte ens nysa på. Farväl fina öppna ytor!
Det är i det här läget av författandet av den här krönikan som jag stöter på min mammas syssling E på en begravning. E, entusiastisk släktforskare, levererar den slutliga kallduschen. Vi är släkt med snubben. En slagning i ett släktträd bekräftar nyheten. Han var min morfars farmors morfars mormors farmors kusins frus dotters mans kusins frus systers svärson. Vad betyder detta? Borde jag döpa om mig till Per von Linné? Måste jag delta i alla Linnéjubileer från och med nu? Finns det någon hedersläktare jag förväntas sitta vid?
Tills vidare nöjer jag mig med att skjuta in lite mer allergisprej i näsborrarna och konstatera att min tidigare öppet avoga inställning till blomsterkungen har ersatts av apatisk likgiltighet. Jag kommer inte undan honom, hur jag än försöker.