Hjältar eller idioter - vet banne mig inte
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En del av mig är full av beundran, en del av mig inser att det naturligtvis är total galenskap och fullständigt förkastligt.
Hjältarna, eller idioterna. Det är en smaksak.
Jag tänker på skadade idrottsmän och —kvinnor som trotsar alla smärta och riskerar sin hälsa för att utöva sin idrott när de egentligen bara borde ligga fjättrade i en sjuksäng.
Är de bra eller dåliga förebilder?
Är det inte fantastiskt att de visar att det går att pressa sig över alla upptänkliga gränser, att kroppen klarar mer än vad man tror, och att om det finns en vilja så finns det en väg.
Eller är det så att de är vildhjärnor som lurar andra att ge sig in i situationer som de inte klarar av, som gör ont värre?
Jag vet inte. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tycka om en sån som Dick Wicksell, som struntar i en så betrodd läkare som Pelle Berg och hans bestämda order om att absolut inte köra rally med avsliten hälsena.
Ingen av oss "normala" människor skulle ens i det tillståndet fundera på att ta fiaten runt kvarteret för att köpa en liter mjölk, än mindre forsa fram i en skog i nästan 200 km /h i ett SM-rally. Är det hjältemod eller vårslöshet i trafik? Jag vet banne
mig inte.
Här är några av mina favorithjältar — eller varnande exempel.
Kerri Strug, OS i Atlanta 1996
Mitt i denna ohejdade hyllning av de amerikanska idealen och den amerikanska nationen i detta köpta olympiska spel, svarade en liten gymnast för något övermänskligt som för all framtid har etsat sig fast i min hjärna.
I lagfinalen hade USA chansen att för första gången i historien knäcka de oövervinnliga superkvinnorna från Ryssland.
USA hade skaffat sig en stor ledning inför den avslutande grenen hopp, men Dominique Moceanu föll i båda sina hopp, och Kerri Strug som avslutade finalen föll illa i sitt första hopp. I landningen stukade hon foten så illa att hon inte kunde stödja på den.
På grund av missarna höll USA på att tappa det förväntade OS-guldet, och Strug tvingades att göra sitt sista hopp, trots skadan. Hon behövde inte bara genomföra det, hon var tvungen att göra en topprestation för att bärga guldet som en hel hemmanation krävde efter den strålande inledningen.
Kerri Strug haltade fram till ansatsen, uppbådade all kraft i sin späda kropp och kastade sig iväg. Strug svarade för en fantastisk prestation, landade hoppet på sin friska fot, vände glädjestrålande upp mot domarna, och när hon fått bekräftelsen från domarpodiet att uppgiften var avklarad sjönk hon ihop med vansinniga smärtor. Hennes tränare, den legendariske avhoppade rumänen Bela Karolyi, sprang fram och lyfte upp henne i famnen. Strug fick bäras upp på prispallen för att ta emot USA:s första lagguld i OS, och hon blev definitivt USA:s stora OS-hjälte i hemmaspelen 1996.
Gunde Svan, femmilen i Holmenkollen 1989
Gunde Svan är kanske Sveriges bästa längdskidåkare genom tiderna med fyra OS-guld och sju VM-guld. Under sin aktiva karriär vann Svan dessutom totalt 30 världscupslopp.
Men det skidlopp som de allra flesta kommer ihåg honom för är förmodligen femmilen i Holmenkollen 1989 där han slutade näst sist, en halvtimme efter segraren.
Efter halva loppet bröt Gunde armen, men vägrade ge upp. Svan hängde in den trasiga lemmen innanför nummerlappen, och stånkade envist i mål, stakandes med en arm.
Han blev i stort sett idiotförklarad av en hel skidvärld, men mumlade med läpparna tämjda av en olidlig smärta att han var stolt, och att han aldrig tänkte bryta ett lopp — någonsin.
Stefan Schwarz, VM-kval 1997, Sverige-Skottland, Nya Ullevi
Efter en duell en bit in i första halvleken gnuggar sig hela det svenska folket i ögonen. Jordfräsen Stefan Schwarz haltade! Han tog sig till och med över sidlinjen för att få behandling. Efter lite kylsprej och omvårdnad tog han sig dock ut på planen igen, testade att jogga, gav sig in i några ytterligare dueller, men tvingades uppgivet av planen efter ytterligare fem minuter.
Aldrig tidigare har en spelare varit mer ursäktad för att han inte kunde fullfölja matchen.
Stefan Schwarz hade brutit benet. Till och med det var en klen ursäkt för viljemaskinen Schwarz ?
George Foreman, VM-match mot Evander Holyfield, Atlantic City 1991
Den gamle världsmästaren stod plötsligt där, 42 år gammal, redo för en ny titelmatch.
1987 hade han dykt upp igen för att visa världen att han inte var slut, och att män runt 40 fortfarande kunde. I början skrattade alla åt Foreman, och var mer oroliga för hans hälsa, både fysiskt och psykiskt. Ganska snart förstod dock världen att han menade allvar.
I april 1991 fick han chansen att återta tungviktstiteln, 18 år efter att han erövrat den första gången.
Matchen mellan Foreman och Holyfield är en av de bästa, men samtidigt en av de grymmaste, boxningsmatcher jag någonsin har upplevt.
Holyfield var totalt överlägsen när det gällde kondition, teknik och snabbhet, men Foreman vägde upp det med urstyrka och en obändig vilja.
I den åttonde ronden slog Holyfield av käken på Foreman. Foreman vägrade ge sig, och i den nionde ronden såg hans redan runda huvud ut som en basketboll. Tre ronder senare, i den tolfte och sista ronden, hade huvudet antagit formen av en medicinboll. Foreman förlorade visserligen VM-fighten, men visade en hel värld att, vissa, 42-åringar definitivt inte är att leka med.