Hur vet man vad som är rätt?
Vem ska jag ge rätt i tvisten om min framtid - förnuftet eller känslan? undrar Sara Pankowski.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Känslan där jag står på Östra Ågatan, är ungefär densamma som när jag får ett paket. Gömt bakom glansigt papper och rosetter verkar det så stort. Livet. Jag lättar försiktigt på tejpen, sedan blir jag otålig och river upp pappret direkt. Där ligger något som känns litet. Är det här vad jag vill ha? Mitt liv, plötsligt ser jag det så tydligt. Jag menar inte den klyschiga varianten då minnesbilder passerar revy, snarare handlar det om streck och pilar, mitt liv som en rörelse.
Egentligen är mitt liv en väldigt enkel historia. Framför mig ligger den punkt jag rör mig mot och jag behöver bara följa den streckade linjen så är jag snart i mål. Läsa färdigt min utbildning, vårda mitt sparkonto, äta frukt och grönt, inte glömma att motionera. Sara, mer än så behöver du inte göra.
Eller?
Varför tittar folk på teve fast de har ett gymkort? Varför är folk otrogna fast de har ett perfekt äktenskap? Varför drömmer jag om annat när mitt liv är precis som det ska vara? Jag passerar Filmstaden på Östra Ågatan och plötsligt känns mina drömmar väldigt lockande. Trots att jag går en intressant och givande, för att inte tala om eftertraktad, utbildning. Jag har förstahandskontrakt på ett studentrum och får mitt CSN-bidrag varje månad. Jobbar lite vid sidan av för att dryga ut kassan. Festar på nation. Mitt liv är precis som det ska vara. Att ändra det perfekta är som att svänga in på offpisten när snön i backen ligger fin ända ner till liften. Inte förnuftigt alls.
Men tankarna styr sig själva. Jag ser framför mig hur jag lämnar allt det jag har planterat i Uppsala. Hur jag lägger utbildningen åt sidan och säger upp mitt bostadskontrakt. Visst ska vi hålla kontakten, lovar jag mina vänner. Sedan tar jag min packning och åker till Stockholm. Det är en vanlig måndag i januari och jag tänker att förnuftet kan slänga sig i väggen, för att inte tala om alla dem som jag alltid har velat visa mig duktig för. Fyrisån ligger mörk under mig när jag går över bron. Jag känner starkare än någonsin att jag vill vara med den jag älskar i Stockholm, inte bara en helg ibland utan hela tiden. Att slå upp ögonen och hitta honom på kudden intill gör mig lycklig. Och dum.
Jag vet att det förnuftiga är att ha tålamod och vänta tills utbildningen är färdig. Min väg är redan utstakad, stick to the plan. Men känslan är stark och den ropar att varför vänta? Tänk att ta ledigt från utbildningen i Uppsala och ägna ett år åt att skriva. Sedan kanske jag kan försöka slutföra utbildningen där, i Stockholm. Vad härligt det vore! Eller galet? Såhär kan en vuxen människa inte hålla på.
Plötsligt händer det. En idé, eller kalla det en väldig lust. Jag står i snöslasket och undrar om jag ska vifta bort den eller inte?
Sara Pankowski listar ...
... tre alternativ till helgens pulkaåkning nu när snön envisas med att smälta:
1. Plocka fram en tevetablå och ringa in alla program du aldrig har sett förut. Sedan är det bara att slå på teven och köra hårt. Allmänbildning är också en sport.
2. Höj pulsen med en spelkväll. Samla ihop ett gäng och satsa en tia var på att vinna matchen. Kampen kommer garanterat att bli svettig när det är pengar ni tävlar om.
3. Bada bastu.