I ett studenttomt Uppsala frodas gammal vänskap
Vem kunde ana att min kompis skulle torka snor ett år, undrar Zhinous Nowrouzi.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag som alltid är sen tog för ovanlighetens skull en tidigare buss. Det visade sig att jag var den enda som kommit i tid. Under den följande timmen dök den ena upp efter den andra. Alla med varsin rimlig förklaring. Till slut bredde vi ut oss över två stora filtar i Stadsparkens mitt. Timmarna passerade, vi åt och vi drack, vi skrattade åt gamla händelser, uppdaterade varandra och insåg att vi fyra tillsammans fortfarande klickar.
Under det senaste året har vi alla haft för oss väldigt skilda saker och vi är väl medvetna om att vi inte har prioriterat varandra i den mån vi i själva verket kunnat.
Jag som hellre pluggar heltid än jobbar hoppade på en utbildning direkt efter studenten. Innan inskrivningen visste jag knappt vad en apotekare sysslade med och jag trodde aldrig att jag skulle kunna trivas på BMC:s bibliotek en fredagskväll. I dag ändå rätt nöjd med mitt val och längtar så efter de gamla rutinerna, som visat sig vara studentens vardag.
Min ena vän, en partypingla som älskar konst skrev upp sig på en kurs som hon med säkerhet visste att hon ville läsa. Det första valet ledde henne till vidare ambitioner. Nu efter vårterminens avslutade B-kurs ska hon lämna oss för utlandsstudier. Konsten har passat henne perfekt. Och bruden älskar, liksom en riktig student, öl.
En annan av oss skrev upp sig på 20 poäng retorik. I gymnasiet var hon en person som skrev uppmärksammade dikter, läste mycket och vi trodde alla att retorik skulle passa henne perfekt. Men ack, så fel man kan ha. Att arbeta lämpar sig tydligen bättre ihop med hennes livsstil. Min vän klarade retorikpoängen och fick sitt fina betyg. Men vill i dag komma så långt i från universitet som möjligt — och observera här att jag förfinat hennes ordval.
Den tredje har aldrig tyckt om barn. Och då menar jag aldrig. Min kära vän var ingen som uppskattade att få torka bort rinnande snor, byta blöjor och leka i sandlådor. I dag är sådant vardagsmat för henne. Under det senaste året har hon arbetat som förskolelärare och samlat på sig utomordentliga referenser. Dessa kommer hon dock inte ha någon användning för. Hon har nämligen samlat på sig mod för att inviga sitt liv som student på Ångströmlaboratoriet.
Vi har alla efter årets erfarenheter hittat nya viljor hos oss själva och vågat oss på saker som vi tidigare aldrig trott att vi skulle klara. Givetvis har det funnits tillfällen då vi fyra suttit på varsitt håll någonstans i Uppsala tårögda och lite rädda för att vi kan ha vuxit ifrån varandra. Kanske förväntas man göra det när man påbörjar något nytt.
Men sommarmånaderna har bevisat det motsatta. Det är som när andra studenter reser tillbaka till sina hemstäder och får sitt möte med sommaren. När vi fyra vänner ses får jag mitt möte och samlar på mig ännu fler högt värderade minnen.
Jag och mina vänner väljer att gå våra olika vägar för att vi liksom så många andra har drömmar och mål. Att vi inte ses lika ofta som förr får oss inte att sluta minnas vår vänskap. Däremot har jag insett att en picknick i Stadsparken i ett studenttomt Uppsala kan behövas, för att vi ska påminnas om den.