Jag är deadlineromantiker. Det betyder att jag skjuter upp jobbiga saker till absolut sista sekunden. Och detta gör jag trots att jag vet att sakerna blir ännu jobbigare när man gör dem i sista sekunden. Men det tror man ju inte när man har gott om tid tills de jobbiga sakerna ska vara gjorda, och därför är det ju mycket mysigare att göra roliga saker då.
Här är ett axplock av sådant jag skjuter upp till sista sekunden:
Köpa julklappar, deklarera, betala räkningar, boka tågbiljetter, börja med middagsmaten, ta tag i bekymret med hängrännan som har lossnat från taket, kissa, åka iväg till uppträdanden, skriva kåserier till UNT, med mera.
För dagen gäller uppskjutandet att byta däck. Det är förbjudet att ha dubbdäck från och med den 15 april. Det är den 15 april idag. Har Jacke Sjödin bytt sina däck än? Svar: Niklas – Erik – Johan – NEJ!
– Men Jacke, du vet väl att dubbdäck river upp partiklar och förstör miljön, och dessutom förstör du själva däcken som slits mycket fortare så det blir dyrare för dej själv?
– Ja, jag vet allt det där.
– Men varför har du inte bytt då?
– För att jag är deadlineromantiker.
När jag skriver dessa rader är det den 12 april. Och jag vet hur det kommer att bli. På söndag kommer jag att gå ut till bilen med tunga steg, suckande och ojande över hur jobbigt jag har det. Och väl där ute kommer jag att upptäcka att mina sommardäck har samma mönsterdjup som en normal falukorv. Men eftersom det är sista dagen så kommer jag ändå att välja att kränga på skräpet. Böterna är ju en senare historia. Och sedan kommer jag inte att få loss bultarna. I höstas lämnade min fru nämligen in bilen till en däckfirma, och där har ju de smutsiga killarna med gula hörselkåpor sina maskiner som låter ”vrrrrrth” när de drar fast hjulen. Och det är starka doningar det där. Mitt lilla fälgkors från Jeansons Järn i Sollefteå 1983 låter allt annat än ”vrrrrrth”, kan jag lova, och därför kommer jag inte att få loss några bultar. Jag kommer då att gå in och leta lämpligt förlängningsrör och därefter få skäll av frun för att jag inte fattar att dammsugarröret knäcks av sådan brysk behandling. Jag kommer sedan att ställa mig och hoppa på fälgkorset vilket gör att bulten till slut lossnar med ett gnisslande gallskrik medan jag dråsar i backen och skrapar fotknölen mot fälgen. Det kommer sedan att bli exakt samma sak med alla fem bultar på alla fyra hjul, totalt alltså 20 skrapade fotknölar. Sedan kommer domkraften att sjunka ner i gräsmattan, bultar kommer att försvinna spårlöst på marken, barnen kommer att få skäll för att pappa är arg på bildäcken, och jag kommer att bli än mer hatisk mot att byta däck och därför skjuta upp det ännu mer nästa gång.
För så fungerar en deadlineromantiker. Den gamla devisen ”Skjut inte upp till morgondagen det du kan göra idag” är för oss gallimatias. Devisen för oss lyder:
Imorgon märker du troligen att igår var en
sämre dag att utföra arbetet på, varför du
idag bör skjuta upp det till i övermorgon.
Minst.