”Nästa Rydbo!”
Jag sitter på Roslagsbanan på väg till min gamla hemstad Åkersberga. Vi är inte i Rydbo, utan ungefär tre stopp därifrån. Efter en stunds tystnad sätta högtalaren på igen.
”Ursäkta, nästa Täby centrum!”
Tystnad.
”Ja, ursäkta, anledningen att jag sa Rydbo var att jag körde på en häst där i går”.
Lokförare kan vara för härliga. Vi som ofta åker tåg har hört lokförare och konduktörer göra både det ena och det andra som bryter av mot det vardagliga. Jag minns en gång under en ödesdiger vinter då tågförseningarna var värre än vanligt, då tågpersonalen tog saken i egna händer och bara körde i väg från Uppsala mot Stockholm med en massa passagerare. Jag minns en busschaufför som inte kunde låta bli att guida passagerarna under precis hela resan mot Stockholm.
”På vänster sida ser ni en bondgård och en åker där de odlar vete. Längre fram till höger ser ni en liten höjd som egentligen är ett fornminne och …”
Till slut gick en av passagerarna fram och förklarade att pendlare faktiskt vill ha det tyst och lugnt omkring sig. Tråkigt tycker jag, det är ju underbart när personalen bjuder till lite extra. Situationerna skapar ju också en helt annan gemenskap mellan passagerarna. Man börja titta på varandra och le, diskutera vad som just sades, nicka i samförstånd. Sånt som också alltid händer när tåg blir stående extra länge ute på någon ödslig rälsbit utanför Arlanda. Också något som nästan alla Uppsalabor upplever ganska ofta. Vi suktar som törstiga i öknen efter minsta ledtråd om haltande växlar eller mötande tåg för att försöka gissa exakt hur stor förseningen blir. Undrar om tågpersonalen tänker på hur helt i deras våld vi är då.
Hörni SJ, om ni läser detta! Ni borde införa komikerkurser för lokförare. Ståuppkomik i högtalarna, tänk vad pendlingen skulle vara mycket roligare då. Eller kanske ta efter den där Youtubefilmen med dansande flygvärdinnor. Inför showkonduktörer med paljettuniformer på 07:09-tåget! Eller så kunde ni helt enkelt ropa ut en efterlysning i högtalaren om tiden blir för lång, det finns säkert nästan alltid någon på tåget som kan uppträda lite för att fördriva tiden.
Eller säger jag bara så för att jag inte pendlar själv? Kanske vill man ha det bara tyst och lugnt omkring sig. Vi får se vart mitt förslag leder, det finns ju öronproppar.