"Ingen borde begränsa sig själv"
Erfarenheter och möjligheter under uppväxten är mest betydelsefullt för en persons ambitioner. Men alla borde egentligen försöka uppnå det som borde vara ouppnåeligt, skriver Zhinous Nowrouzi.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mina första riktiga mål sattes upp efter mitt första stora misslyckande. Jag minns att jag gick i femte klass och skulle få svaret på det nationella provet i matte. Eleverna i klassen stod ute i korridoren och väntade på att en och en få gå in till läraren. Till slut blev det min tur. Med resultatet i handen föll jag snabbt i gråt i min lärares famn.
Jag var inte mer än 12 år. Men att få icke godkänt kändes då som jordens undergång. Jag skämdes och förstod inte varför jag inte kunde få lika bra som de andra i klassen. Efter den dagen beslutade jag mig för att jag skulle bli bra på matte och för den delen även på allt annat som lärdes ut i skolan. Jag tror att den händelsen formade mig till den ambitiösa tjejen som jag sedan blev.
I högstadiet var det inte alltid populärt att vara duktig i skolan. På den tiden var man coolare om man struntade i skolan. Således var jag inte cool, snarare en nörd. I dag skrattar jag åt det, nöjd med att vara student, men just då var det inte lika kul.
Att jag varit en sån som tagit ansvar för mina studier har sin grund i mycket. Det är av samma anledningar som jag så gärna ville simma snabbare och snabbare för varje tävling. Eller teckna och måla bättre för varje blad som täcktes av färg. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag sett mina föräldrar kämpa. De har jobbat och slitit, sparat och jobbat ännu mer. Det är därifrån som jag har fått min målmedvetenhet.
Jag är otroligt stolt över mina föräldrar. Jag är stolt över vad de har åstadkommit i ett land som för 18 år sedan var främmande för dem. Att se hur deras arbete har resulterat i framgång har inspirerat mig. Jag har med åren insett att jag vill lyckas lika väl som de har gjort.
I Sverige är det, som allmänt känt, svårare för en invandrare att lyckas på samma sätt som en infödd Svensson. Det är självklart att en arbetsgivare anställer en svensk framför en invandrare, även om deras meriter skulle vara identiska. Om han/hon inte måste rekrytera personer med invandrarbakgrund för mångfaldens skull, det vill säga. Min pappas ord har uppenbarligen satt sina spår på mig: "Språket är nyckeln till ett samhälle".
Förmodligen är det därför som jag under min uppväxt har läst och skrivit så mycket. Förmågan att leka med ord och bilda meningar har blivit något som jag i dag, anser mig själv vara rätt så bra på. Mitt mål är att någon dag skriva en bok, en riktig bok som ska publiceras och finnas att inhandla för dess publik. Även om drömmen för närvarande ligger på is, vill jag uppfylla den i framtiden.
Erfarenheter och möjligheter under uppväxten är förmodligen de mest betydelsefulla när det kommer till en persons ambitioner. Det är som i dokumentärer när barn från U-länderna intervjuas och deras allra högsta önskan är att få gå i skolan och utbilda sig till läkare för att kunna hjälpa andra. Dessa barn vill uppnå något som egentligen borde vara ouppnåeligt, med hänsyn till deras förutsättningar. Men det är sånt jag tycker är så underbart. Och det är så jag tycker att alla borde tänka.
Om jag fick bestämma skulle ingen begränsa sig själv i tron om att möjligheterna inte finns. Särskilt inte i ett land som Sverige och i en stad som Uppsala.