SARA PANKOWSKI: Ingenting blir som man tänkt sig

De vallas av faddrar som visar uppenbara tecken på plötslig sömnreduktion. När jag ställer ifrån mig kaffet, som redan hunnit svalna i sensommarvärmen, kan jag inte annat än konstatera att en ny termin har tagit fart. Snart kommer det återigen att bli trångt bland hyllorna med kurslitteratur på LundeQ. Inom ett par dagar sätter mitt-i-veckan-utgångarna och syrebristen i föreläsningssalarna igång. Är man student i Uppsala sedan tidigare är det inga nyheter. Samtidigt är man garanterad att ingenting kommer att bli som vanligt. Varje termin lotsas nya kullar av studenter in på nationerna. Du får nya grannar i korridoren, nya ansikten på kursen och nya rumpor att spana in på dansgolvet. Polaren du hängt med sedan -04 tar examen och flyttar till huvudstaden för att tjäna pengar. En annan kompis bestämmer sig för att göra finna-sig-själv-luffen i Asien hon aldrig gjorde efter gymnasiet. Kvar sitter du med en kaffe i handen och undrar hur fan du ska palla denna håla där gågatan är av Leif Pagrotsky-storlek.

Jag antar att det är själva grejen med studentåren - denna ständiga förändring. Okej, Uppsala är the same shit with the same boring name, men varje ny termin kan man räkna med att ingenting blir som man tänkt sig. Att plugga är att befinna sig i en tillvaro som aldrig kan bli statisk. En ny kurs är en ny start och ännu en gång kan du intala dig själv att den här gången ska du minsann läsa i god tid innan tentan. Kanske handlar kursen om något som fångar ditt intresse så pass att du läser klart all litteratur de tre första dagarna? Man kan ju alltid hoppas.

De flesta studenter har inget statiskt boende. Du som hyr i andra hand kan plötsligt bli utslängd och tvingas slå läger i en kompis äckliga bäddsoffa (bäst att inte fråga var fläckarna kommer ifrån) i väntan på ett förstahandskontrakt. Kanhända bor du i korridor men är så förbannat less på att ingen diskar att du tar draghjälp av föräldrarna och köper lägenhet med egen kokvrå. Visst kan det kännas surt att bo i ett par flyttlådor och sakna eget porslin att käka från, men som en medelålders kvinna med ryggproblem sa till mig nyligen: "du är ung och full av energi". Man lever åtminstone inget svenssonliv.

Kanske är det vetskapen om att det här livet är tidsbegränsat? En dag kommer man att ta examen, tänker jag och reser mig för att hämta påtår av kaffet. Någonstans mellan samovaren och det runda kafébordet slår det mig att jag inte har en aning om vilka former mitt liv kommer att ta i höst. Mycket av det jag trodde skulle hända blir inte av, men frågan är om det automatiskt måste betyda en förlust? Jag kanske vinner något på det. Att plugga är inte som att ha en fast tjänst där dagarna liknar varandra och man tar en after work varje fredag i all framtid. Jag undrar om inte universitetsstudier är det mest skrämmande man kan göra? Det är som att skriva kontrakt med livet om att ingenting kommer att bli som man tänkt sig.

När min kompis dyker upp några minuter efter två är mitt kaffe svalt igen. Vi kramas och jag tänker att det är bra att jag passar på att tappa fotfästet medan det fortfarande går. Sedan kanske jag får ryggproblem.

Sara Pankowski: Ingenting blir som man tänkt sig

KRÖNIKA. Klockan är inte två ännu. Jag tar en klunk av bryggkaffet i väntan på att min kompis ska dyka upp. En flock med utbytesstudenter passerar, utrustade med varsitt paket röd mjölk från öppna svenska landskap.