Lena Köster: Inget behov av mer kontakt

”Köster har ingen pappa, haha!” ”Din mamma är inte din riktiga mamma för hon ville inte ha dej!” ”Glasögonorm!”

Närsynt adoptivbarn med ensamstående mamma var ingenting som stod högt i kurs i Norrköping på 1950–60-talet.

Att jag var adopterad visste jag. Men något behov av den där ”riktiga” mamman hade jag inte. Jag hade ju en mamma. Okej, adoptivmamma. Men jag hade inget minne av någon annan, eftersom jag blev adopterad vid drygt två månaders ålder.

37-åriga ensamstående sjuksköterskan Margareta Köster ville ha familj, men var inte kär i någon lämplig man, och tyckte att tiden började gå väl fort. Hon ansökte om att adoptera, med stöd från läkarna på öronkliniken vid lasarettet, där hon arbetade. Och fick ja. En flicka född i september kunde bli hennes
i skiftet november–december.

Året var 1951, platsen var Norrköping, kvinnan var mamma och bäbisen var jag.
Tiden gick med rasande fart. Plötsligt var jag 44 år och fick frågan av två vänner: Ska vi hjälpa dig att hitta din biologiska mor?
Nä. Varför då? Eller, tja, okej då.
De lyckades. Och plötsligt fick jag svar på fler frågor än jag egentligen hade ställt.
Frida Linnea Karlsson, 23 år, hade kommit från Stockholm, där hon bodde, för att föda sitt barn i Norrköping. Hon var inte säker på om hon skulle behålla eller lämna bort mig. Därför stannade hon ett par månader på ett mödravårdshem, där mamma Margareta alltså fick hämta mig. Utan att träffa Frida.

Sedan då – de där 44 åren?

Det visade sig att Frida hade dött vid 56 års ålder av misskött diabetes, blödande magsår och hjärtinfarkt. Jag var tredje barnet hon hade adopterat bort. Hon hade köksjobb i Stockholm när hon blev med mig, med en sjöman vars namn hon inte visste.

Senare hade hon gift sig med en man som söp och slog henne när han fick lön. Med honom fick hon två döttrar och en son.

Alkoholism, dyslexi, skilsmässor, arbetslöshet och barn som behöver mycket extra stöd i skolan finns i tillvaron kring mina fem halvsyskon.

Jag har haft telefonkontakt med två systrar, men bara träffat en av dem. Hon och jag talas vid i telefon ibland. Det är mest hon som ringer. Hon är en bättre människa än jag på det viset.

Den andra systern är född inom äktenskapet. Det är hon som har berättat om alkoholism, misshandel och den namnlöse sjömannen. Min mor var en öppen människa, som berättade om det som varit för sina barn. Glad och omtänksam var hon också, sa min lillasyster när hon och jag talades vid.

Varför tar jag inte mer kontakt? För att jag inte har behov av det och för att jag inte orkar ta in den här biologiska släkten i mitt nära liv. Vi har en del genetik gemensamt, men därutöver inte särskilt mycket.

Min (adoptiv)mamma Margareta gick bort för några år sedan. Det är henne jag älskar och saknar. Hon hade inget emot att jag tog reda på min bakgrund, utan beklagade att mor Frida var död.
”Det hade varit roligt att träffa henne. Få höra bakgrunden. Få tacka för att jag fick dig”, sa mamma.

Men det hann vi aldrig. Och där får mitt sökande stanna.