Det vore kanske lite magstarkt att jämföra stämningen på Vaksala torg med de senaste veckornas kamp på Tahrirtorget i Kairo, men när helgen närmar sig och pendlarna promenerar i kapp till matbutiken i hopp om att komma över en funktionsduglig avokado – kanske den allra sista – så fylls kvarteret i varje fall av något slags känsla. Inte uppror, mod och solidaritet, kanske. Men ändå. De hastigt gående har ett gemensamt mål. De ser beslutsamma ut, och lite spända. När de äntligen når grönsaksdisken är de inte en grupp längre. Då kämpar varje individ ensam för sig själv. Det är egentligen inte mitt problem. Jag är föräldraledig och har tid att shoppa min avokado på förmiddagarna. Jag ska bara köpa en påse blandad sallad.
Det är vår vardagskonsumtion som definierar oss. Inte, som vi gärna vill tro, den genomtänkta fetisch-shoppingen av prylar som ska stå för något bestämt – den rackliga stolen som säger något bondromantiskt om historien, den grisigt dyra designfåtöljen, det vågade konstverket, de rätta böckerna och så vidare. Allt som anger status, eller det medvetna valet om att avstå från just det, är egentligen betydelselöst. Det vore alldeles för enkelt om det gick att medvetet konsumera sig en självbild. Det som hamnar i korgen när man handlar vardagsmat, däremot. Det säger någonting uppriktigt. Och därför börjar påssalladen oroa mig en smula.
Jag har ingen aning om när eller var den kom ifrån. Plötsligt hade den bara infiltrerat min vardag och blivit oumbärlig. Jag har ett vagt minne om en tid då jag brukade köpa ett salladshuvud. Men det känns inte riktigt verkligt. Ungefär på samma sätt som jag minns en barndom där fetaost bara fanns på tv.
Jag har ingen aning om varifrån den kommer, hur omiljövänlig den är, om det är barnarbetare som plockar, tvättar och styckpackar den. Och jag väljer att inte tänka på vad denna blinda konsumtion förmedlar. Faktum är att jag inte ens bryr mig om att påssalladen rent logiskt är den huvudmisstänkta bakom det som jag först tolkade som vinterkräksjuka. Det enda jag bryr mig om är det förföriska löftet om att den är ”sköljd och klar att äta.