Jacke Sjödin: "Det känns som om nuet var förr"

Det är mycket nu. Ena dagen en pandemi som sätter planeten i undantagstillstånd, nästa dag ett fullskaligt krig i vårt närområde. Och dieseln börjar ha samma literpris som ett hyfsat rödvin på Systembolaget. Det sistnämnda är förstås problem av väsentligt mildare dignitet än den fasansfulla verklighet som just nu utspelar sig i Ukraina.

Tänk vilken makt hot och våld ändå för med sig. Det pågår en invasion som uppskattningsvis sisådär 99 procent av jordens befolkning tycker är fullkomligt horribel. Och ändå får den fortgå. Eftersom farbrorn i mitten av den sista procenten hotar med den totala galenskapen om någon försöker stoppa honom.

Vad är det för jävla världsordning?

Jag drabbas ideligen av känslan att jag tittar i en historiebok när jag ser händelserna i Ukraina. Tänk att sådant här kunde hända förr. Hur kunde människor vara så grymma och hänsynslösa och maktgalna på den tiden? Tack gode gud att mänskligheten har blivit klokare med åren.

Och så vaknar jag upp och inser att det jag läser sker i realtid bland människor som scrollar på mobilerna och är lika nutida du och jag.

Mitt i det att jag sitter och kliar mitt flintskalliga huvud och försöker få ordning på tankeloopen förr och nu, springer jag på ett gammalt tal av Sara Lidman. Hon höll det på hösten 1956 när Sovjetunionen gick in i Ungern.

…och gång på gång dessa årslånga dygn tänker man: Men detta kan väl ändå inte få pågå, någon måste väl utplåna denna orättfärdighet. / Oh, att vi läste i en historiebok om detta barbari. Att vi när som helst kunde se upp från texten och säga: ”Människor var så grymma förr. Nu skulle sånt aldrig kunna hända.” Men vi läser tidningar från nuet och darrar av sorg och skam.

Det är exakt samma känsla jag känner nu, 66 år efter Saras tal. Man darrar av sorg och skam, och det är som att det som händer nu tillhör ett beckmörkt förflutet. Och Saras ord ropas alltså ut som ett eko från den dåtid som jag idag betraktar som en del av ett mer obetänksamt förr. Och hon tänkte exakt likadant om detta förr då, när det var hennes nu.

Jag kliar flinten så att den får stora rivsår. Och jag vill liksom vrida klockan framåt mot den tid då mänskligheten slutligen har blivit klokare.

Det ville troligen Sara Lidman 1956 också.

Tänk om hon hade vetat att om hon hade lyckats vrida fram klockan 66 år, så hade det – ofattbart nog – inte hjälpt.