Jacke Sjödin: "Det kÀnns som om nuet var förr"

I skuggan av kriget drabbas Jacke Sjödin av den obehagliga kÀnslan att grymhet, hÀnsynslöshet och makthunger har stigit ur historieböckerna och in i vÄr samtid.

Jacke Sjödin

Jacke Sjödin

Foto: Pressbild

Uppsala2022-03-13 09:15
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Det Àr mycket nu. Ena dagen en pandemi som sÀtter planeten i undantagstillstÄnd, nÀsta dag ett fullskaligt krig i vÄrt nÀromrÄde. Och dieseln börjar ha samma literpris som ett hyfsat rödvin pÄ Systembolaget. Det sistnÀmnda Àr förstÄs problem av vÀsentligt mildare dignitet Àn den fasansfulla verklighet som just nu utspelar sig i Ukraina.

TÀnk vilken makt hot och vÄld ÀndÄ för med sig. Det pÄgÄr en invasion som uppskattningsvis sisÄdÀr 99 procent av jordens befolkning tycker Àr fullkomligt horribel. Och ÀndÄ fÄr den fortgÄ. Eftersom farbrorn i mitten av den sista procenten hotar med den totala galenskapen om nÄgon försöker stoppa honom.

Vad Àr det för jÀvla vÀrldsordning?

Jag drabbas ideligen av kÀnslan att jag tittar i en historiebok nÀr jag ser hÀndelserna i Ukraina. TÀnk att sÄdant hÀr kunde hÀnda förr. Hur kunde mÀnniskor vara sÄ grymma och hÀnsynslösa och maktgalna pÄ den tiden? Tack gode gud att mÀnskligheten har blivit klokare med Ären.

Och sÄ vaknar jag upp och inser att det jag lÀser sker i realtid bland mÀnniskor som scrollar pÄ mobilerna och Àr lika nutida du och jag.

Mitt i det att jag sitter och kliar mitt flintskalliga huvud och försöker fÄ ordning pÄ tankeloopen förr och nu, springer jag pÄ ett gammalt tal av Sara Lidman. Hon höll det pÄ hösten 1956 nÀr Sovjetunionen gick in i Ungern.


och gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng dessa Ă„rslĂ„nga dygn tĂ€nker man: Men detta kan vĂ€l Ă€ndĂ„ inte fĂ„ pĂ„gĂ„, nĂ„gon mĂ„ste vĂ€l utplĂ„na denna orĂ€ttfĂ€rdighet. / Oh, att vi lĂ€ste i en historiebok om detta barbari. Att vi nĂ€r som helst kunde se upp frĂ„n texten och sĂ€ga: ”MĂ€nniskor var sĂ„ grymma förr. Nu skulle sĂ„nt aldrig kunna hĂ€nda.” Men vi lĂ€ser tidningar frĂ„n nuet och darrar av sorg och skam.

Det Àr exakt samma kÀnsla jag kÀnner nu, 66 Är efter Saras tal. Man darrar av sorg och skam, och det Àr som att det som hÀnder nu tillhör ett beckmörkt förflutet. Och Saras ord ropas alltsÄ ut som ett eko frÄn den dÄtid som jag idag betraktar som en del av ett mer obetÀnksamt förr. Och hon tÀnkte exakt likadant om detta förr dÄ, nÀr det var hennes nu.

Jag kliar flinten sÄ att den fÄr stora rivsÄr. Och jag vill liksom vrida klockan framÄt mot den tid dÄ mÀnskligheten slutligen har blivit klokare.

Det ville troligen Sara Lidman 1956 ocksÄ.

TĂ€nk om hon hade vetat att om hon hade lyckats vrida fram klockan 66 Ă„r, sĂ„ hade det – ofattbart nog – inte hjĂ€lpt.