KARIN GUDMUNDSSON: "Jag är en skitsnackare"

KRÖNIKA. Hej, jag heter Karin, och jag är en skitsnackare. Det är bara att erkänna. Sen jag var liten har jag som alla andra hängt i olika kompisgäng. Det har i dessa grupper funnits ett par utgångspunkter som alltid varit gällande. Man byter bästis inom konstellationen lite då och då och det är nästan alltid, med rotation, någon i gruppen som hamnar i onåd. En i gruppen som de andra snackar skit om. Men sen hände det något konstigt när jag började i ny klass här i Uppsala. Jag började umgås med ett gäng tjejer, som jag tycker så himla mycket om. Det har tagit mig nästan tre år att komma på vad det är som är grejen med dessa goa gummor. En dag slog det mig. Vi pratar inte skit om varandra!
Visst är det sjukt? Jag har aldrig tidigare varit med om att tjejerna i ett kompisgäng inte ens lite då och då pratar en gnutta skit om varandra. Slutsatsen måste alltså vara att det är möjligt att låta bli att snacka skit om varandra.

För mig är denna skitsnacksbefriade situation verkligen fascinerande. Vad är hemligheten? Hur kommer det sig att vi inte snackar skit om varandra? Varför finns inte beroendet här? Kan det kanske vara så att det har något att göra med att man inte är riktigt så fräsch och ung som man var när man kom hit som recce, att det är något som kommer med åldern?
Nja, om jag ska vara ärlig, jag har inte en aning. Men som ni förstår är det något jag, under vissa allt för tråkiga föreläsningar, har funderat på. Kan det finnas något här som man kan använda sig av i alla sina kompisgäng? Kan det vara så att man kanske inte behöver prata skit om varandra alls?
I många relationer kan jag tycka att det verkar som att man använder sig av principen att snacka skit om de andra i gruppen för att känna sig närmare den man hänger med just då. För att bekräfta att man är kompisar på riktigt.
Jag är förmodligen inte den enda som någon gång har tänkt: hon pratar skit med mig, alltså måste hon anse att vi är kompisar på riktigt! Ironiskt så det smäller om det, inte sant?

För det är klart att när hon sen imorgon hänger med den andra kompisen kommer det vara mig de pratar om. Problemet är att det är så svårt att motstå att hänga på i skitsnackssvängen. För om man inte vill prata skit så kanske kompisen tror att man inte litar på henne, att man inte gillar honom eller att man inte vill vara kompis. Komplicerat? Och det där skitsnacket, man menar ju egentligen inte något med det. Det är bara massa onödigt snack som man kör med för att så brukar man alltid göra. Hade man tyckt skit om någon på riktigt skulle man inte vara kompis med henne.

Nej, jag har insett att det är dags att försöka mig på ett liv men minimalt med skitsnack. Men, jag får nog vara realistisk och inse att det här inte är ett beroende man gör sig av med i en handvändning. Det behövs en avvänjningsplan, typ som nikotinplåster för rökare?

Jag behöver helt enkelt köpa mig en Se och hör, eller varför inte Aftonbladet. Det är dags för mig att under en övergångsfas bara prata skit om Paris Hilton och Brittan. Eller för er del, varför inte den idiotiska bruden som skriver konstiga studentkrönikor i UNT? Där man inte ens fattar vad kopplingen till studentlivet är. Vore inte det bättre? Eller i alla fall ett steg i rätt riktning?

Karin Gudmundsson: "Jag är en skitsnackare"