Jag är en av de sämsta personerna en försäljare kan råka på. Inte för att jag är otrevlig och smäller igen dörren framför näsan på dem. Tvärtom.
?Du verkar vara en skön kille, tycker jag, så vi ska visa dig lite grejer om vi får.? Så lät det när jag var naiv nog att släppa in två leende, pratiga, blonda och rosaklädda dammsugarförsäljare.
Den kvinnliga försäljaren hade redan hunnit insinuera att min turkosa Volta Mega 2330 skulle vara från 1984. Inom kort var hon och hennes kollega tillbaka, demonstrativt pustande och stånkande, med en gigantisk svart trunk som de baxat upp för mina fyra trappor. Ur trunken tog de fram en mycket elegant dammsugare, som faktiskt producerade en imponerande mängd damm ur min 70-talsmatta.
"Ja, nu ser man skillnaden", proklamerade försäljerskan. Hon tittade äcklat på den grågröna luddhögen som hon tömt ut på parketten.
Skillnaden mellan ... ? Jag sträckte mig till att påpeka att det kanske hade blivit en lika fin dammhög med min gamla dammsugare.
"Men det här är ju det som den inte har sugit upp", kontrade försäljerskan.
Ja - under de senaste fem veckorna som den stått i städskåpet.
Men försäljare snackar naturligtvis inte vetenskap, de snackar alltid pengar när det kommer till kritan. Och den här gången behövde jag inte vela. Dammsugaren kostade 35?000 kronor. För dem med lite blygsammare anspråk fanns förstås en luftrenare för elva lax istället.
Vår lilla dejt slutade med att jag stod och tittade på medan försäljarparet hjälpte varandra att plocka ihop sina munstycken och pärmar. Hon fick i alla fall låna toan. Men där fanns det en kackerlacka, fick jag veta. Sådana har jag sett i Harlem i New York, på ett motell i Massachusetts och bakom glas på Naturhistoriska i Stockholm. Tanken på att även de skulle ha orkat sig upp för mina fyra trappor i Tuna backar i Uppsala finner jag mycket smickrande.