Jag var på bröllopsmiddag förra sommaren och satt bredvid en kvinna som hade en del finkulturella ambitioner och påstod sig vara konnässör i olika saker.
”Konnässör är ett töntigt ord”, sa jag till slut.
”Håll käften!” svarade hon då.
Tyvärr minns jag inte mycket mer av vår artiga konversation, mer än att hon förklarade ordet ”konnässör” som en finare form av ”nörd”.
Nörd! Det är väl vilken karl som helst! Teckning, elektronik, musik, bilar, tv-spel, datorer, gitarrer, internet, förstärkarbyggen, klädsömnad, mer musik ... Men när man blir äldre krymper tiden och passionen, och sakta ersätts nördigheten av sex, droger och rock ’n’ roll. Eh! Jag menar platoniskt umgänge, öl/bakfylla och ordinärt förvärvsarbete.
En gång i tiden var Rolling Stones, Funkadelic och Iggy Pop magnifika berg vid horisonten, oändligt höga och redo att bestigas. I dag sitter jag där på en frusen bergstopp, flämtar i den tunna luften och letar tröstlöst efter tidigare orörda upptäckter. Desperationen märks kanske när jag börjar lyssna på Slayer, Doobie Brothers och Håkan Hellström. Jag berättade för min far att jag skulle se den sistnämnde på Fyrishov härom veckan, och då kontrade farsan med att tala om att han varit på Ullared under semestern. Helt apropå att erkänna saker, tänkte han.
Men visst är det skönt att inte vara nörd inom vissa områden. Då kan man låta dem passera utan att det blir så krångligt. Mina vänner går på nischade restauranger, gör egen öl och dricker single malt-whisky. Jag äter allt med ett sopnedkasts känslighet (med viss stolthet), använder strupen som diskho (ångrar mig ibland) och Jack Daniel’s tycks förbli den godaste whiskyn. Jag är nog ingen konnässör i nånting alls. Men jag har ett motto: Den som tycker om flest saker (och människor) när han eller hon dör vinner!