Ända sedan datorer började spöa människor i schack och Jeopardy, så har många väntat på deras totala övertagande. Om vi kan skapa en artificiell intelligens som är smartare än vi, så kan den intelligensen förstås skapa en ännu smartare intelligens i en evig spiral, och vips är vi helt ifrånsprungna.
Och på det privata planet har det där redan hänt. Tekniken härskar numera fullständigt över mig i min vardag. Jag står där med 18 fjärrkontroller framför teven och försöker förtvivlat fatta vilken som är till digitalboxen, skärmen, äppel-teven, dvd:n, spelkonsolen, routern, switchen och alla de andra sakerna. Men hur jag än trycker så händer ingenting. Och den strimma av svett som sipprar ner för tinningen är som en tår fälld i sorg över att vara akterseglad.
Då ropar jag allt vad jag kan:
– Barn, kom och hjälp mig, jag fattar ingenting och håller på att få fetthjärna av all den här skiten!!!
Men det är inget barn hemma, så ingen kan höra mig skrika.
Då hemfaller jag till det enda tekniska åtgärdspaketet jag behärskar, nämligen att krypa och svära. Jag kryper runt och rycker lite i alla dammiga sladdar och svär som kapten Haddock och hoppas på självläkningens övernaturliga kraft.
För jag har inget att sätta emot. Jag känner att tekniken har tagit över. Jag känner att hela den tekniska apparaturen närmast har blivit till ett levande väsen. Någonstans i huset har en sorts teknisk organism, Moder Teknik, etablerat sig och sitter där och får näring och växer. Hon har tusen sladdar och trådlösa tentakler till armar som förser alla husets små tekniska apparaturer med digitalt liv som snart kommer att svälja mig med hull och hår. (Ja, i varje fall med hull.)
Och jag accepterar Moder Tekniks alla nycker. När datorn inte kommunicerar med skrivaren, och jag har lärt att om jag drar ut och sätter in sladden igen så funkar det, ja då drar jag fogligt ut sladden och sätter in den igen. Och om uppkopplingen endast fungerar i badrummet, så accepterar jag hennes väsen utan ifrågasättande och flyttar in kontoret på muggen. Och om man bara kan få igång teven genom att vrida hårt på fjärrkontrollen, så böjer jag mig för hennes Majestäts hemliga krav och vrider hårt på fjärrkontrollen för att göra henne till viljes.
Mamma Teknik har tagit över. Hon styr nu alla maskiner i hemmet. Hon härskar, och jag är hennes tjänare som lyder minsta vink.
Jag svettas och sliter och gråter väl floder
i tillbedjan av våran tekniska moder
som dagligen kör sina svartkonstmakter
bland boxar och sladdar och bluetoothkontakter.
Jag står där på knä och hörs högt deklarera:
”Oh käraste moder, låt allting fungera!”
Hon lägger sin hand på min glesvuxna hjässa,
och orden hon uttalar sen, det är dessa:
”Jag låter det funka en stund här på nåder,
men glöm inte bort vilken ordning som råder,
att du, lille fjant, du är hopplöst antik,
och alltid underställd Moder Teknik.
Jacke Sjödin skriver krönikor i UNT varannan söndag.